När livet inte blev som tänkt
De senaste månaderna har på något sätt varit lite omtumlande för mig. Jag har sörjt att livet inte blev som jag hade tänkt mig. Det har känts väldigt konstigt eftersom jag själv tycker att jag har många år kvar av livet, men sorgen över det förflutna har kommit ändå. Ungefär som ett mentalt klimakterie. En mental vändpunkt.
Exempelvis så längtar jag inte längre efter barn alls, men jag sörjer otroligt att jag inte fick barn när jag var yngre. Jag har verkligen varit rädd för att "sluta" som ensam och oälskad i en liten lägenhet. Men nu känns det skönt att slippa jobba för att undvika det. Och särskilt ensam är jag ju inte heller. Jag har ju väldigt gott om vänner. Jag var faktiskt mycket mer ensam när jag levde i dåliga relationer än vad jag är nu. Och det finns en sak som är värre än att leva ensam och oälskad, det är att leva med någon som verkligen inte tycker om en längre. Tro mig.
Om jag slutar kämpa så kan jag börja leva i stället. Läsa ljudböcker, intressera mig för historia igen. Återhämta mig. Stanna av. Stanna upp. Jag rutar in livet i min lilla etta, med vardagliga trivialiteter, som en modern munk, och känner hur energin långsamt kommer tillbaka.
Men samtidigt känner jag mig obekvämt provocerande. Snart 34 år och utan barn. Och utan planer på att skaffa barn. I en etta. En etta som jag inte planerar att flytta ut ur heller. Vad är det för fel på människan? Det drar onödig uppmärksamhet och jag märker det tydligare och tydligare ju äldre jag blir. Men jag kan ta det. Det är inte för andras skull som jag kan klämma in mig i mallen. Inte nu längre...
Livet blev så här trots att jag kämpat i nästan hela mitt liv för att få det annorlunda, och det är ju lite tråkigt... men i stället för att förändra det till något okänt, så kan jag ju njuta av vad jag har, och de människor jag har omkring mig.
Anteckning från 2020: Detta inlägg är det inlägg som oftast blir googlat på och besökt i min blogg, trots att det skrevs för länge sedan. Jag har gjort en uppföljning av detta inlägg om hur det gick senare, och du hittar detta inlägg HÄR! Jag hoppas att detta kan vara till hjälp för de som haft liknande funderingar som jag haft.
Jag kan relatera till din text men från ett annat håll. Själv har jag haft en resa där jag först kom ut som gay och sedan som transsexuell. Jag har alltid varit udda ur ett heteronormativt Svenssonperspektiv och har aldrig känt någon förväntan utifrån på att jag ska skaffa villa, barn och bil. Det har inte varit min resa. Jag har aldrig haft något längre förhållande. Ej heller någon barnlängtan men jag kan känna en sorg över det jag inte får uppleva. Kommer troligen inte bli biologisk förälder pga behandlingen jag kommer göra för att min kropp ska bli rätt. Livet är dock långt och jag tänker att någon gång kanske jag träffar någon som redan har barn eller så skaffar vi barn på annat vis. Eller så lever vi lika gott utan barn. Eller så lever jag själv det har ju gått bra i 33 år hittills. Det viktigaste för mig är att jag gör det som är rätt för mig. Eventuella förhållanden och barn får komma som en bonus.
SvaraRaderaWow... jag tackar från djupet av mitt hjärta för att du delade med dig av det där. Shit, och här gnäller jag om att vara "annorlunda"... du verkar definitivt ha gått en längre och tuffare väg...
RaderaOm du själv är nöjd så tillåt dig att vara nöjd. Försök att strunta fullständigt i vad "normen" säjer eller vad andra tycker.
SvaraRaderaIbland kan det bli så man är missnöjd med sitt liv bara för att man försöker uppfylla någon annans önskningar och inte sina egna. Och det är ju tokigt.
Såklart jag är missnöjd, jag hade gärna velat att livet blev annorlunda. Men man kan inte styra allt och då får jag försöka att acceptera det och se ljuspunkterna med livet som det blev.
RaderaFast det är inte självklart att man är missnöjd för att det inte blev som man tänkt det kan ju vara bra ändå.
RaderaJag ägnade väldigt många år av mitt liv till att försöka vara en av "dom". En av dom som jag ville passa ihop med. Kameleontadet, anpassade, vantrivdes... När jag slutade med det blev jag väldigt mycket mer ensam, väldigt mycket mer enstöring och i slutändan väldigt mycket lyckligare. Efter några år med att vänja mig med det så blev jag alldeles tillfreds, alldeles glad i mig själv och otroligt nöjd med mitt liv som ensam och egenföretagare. Längtade inte efter barn eller livskamrat. Då plötsligt träffar jag Mannen med stort M. Och fyra år senare blev jag mamma till E. Jag hade lagt alla planer på barn åt sidan och var helt och hållet nöjd med det. Tillsammans med J vände allt och jag insåg att _tillsammans_ med honom ville jag bli förälder. Så. 33 år gammal blev jag med man på allvar, 34 år gammal gifte jag mig och 37 år gammal blev jag mamma för första gången. Häpp! Det enda jag vet är att inget blir som man har tänkt sig. Livet är förändring och var man tar vägen visar sig när man drar täcket över huvudet för sista gången!
SvaraRadera/Fru Direktör Victoria
Så himla gulligt Victoria! Du verkar verkligen ha sett positivt på alla aspekter av både ensamliv och familjeliv. :)
RaderaDet har ju tagit sitt slit att landa i det hela... Men två depressioner senare så kan jag inte säga annat än att jag aldrig mer kommer anpassa mig efter norm eller vad andra vill. Jag är den jag är och gör det jag vill. Och jag har inga som helst problem med att ändra vad jag vill under resans gång. ;D
SvaraRadera/Fru Direktör Victoria
Skönt att du landat i livet, Victoria. Jag hoppas jag också börjar "gå in för landning" allt mer... :)
RaderaJag sitter och googlar på just sådana här situationer just nu... Har något spännande hänt eller har du kvar din etta och njuter av livet?
SvaraRaderaJag själv är i en sits där jag velar... har letat efter min andra hälft länge och nu, 34 år, så har jag hittat någon med lite samma tankar och mål men någon supergnista finns inte... jag tvekar... ska man liksom välja bort en fin kille som kanske ger en trygg framtid mot att kaaaanske hitta en gnista (där oftast något av det andra inte finns) en kille med allt är som en nål i en höstack...
Jag vill inte bli singel igen, tiden känns så knapp om jag ens vill ha den där familjen, önskar att jag också bara kunde acceptera att bara va, men tanken att bli ensam utan barn är inge kul... Jag skulle ju vara klar med allt detta när jag va 28...
/BJ
Hej! Förlåt sent svar men jag hoppas du läser detta! Jag är ju nu 36 år och bor kvar i min etta och ingenting har egentligen hänt sedan detta inlägg. Jag har inga barn och inga planer på att skaffa barn. Jag har inte heller träffat någon man att starta en seriös relation med heller. Det låter ju lite tragiskt men jag trivs med detta bara mer och mer! :) Ibland känner jag mig mer tursam än andra till och med. Och ibland åker offerkoftan på. Poängen är nog att du har en strålande framtid till mötes för jag tror inga av de två alternativen du funderar mellan kan bli "fel". Du kommer nog att vara lycklig med mannen du hittat och du kan nog även vara lycklig utan. Det här med att finna glädje i livet handlar kanske mer om små saker i vardagen än vad folk vill erkänna. Lycka till med beslutet! Kram!
Radera