Adventstjärna och spöknatt

Mamma försökte överraska mig med en adventsstjärna i fönstret. Eftersom hon hade den goda smaken att inte våga rota i mina lådor, då jag inte var hemma, så siktade hon på första bästa befintliga spik ovanför fönstret, och försökte få upp stjärnan i den. Tydligen gick det inte genom att kasta lasso så hon började kliva på mina smala "barstolar" för att komma upp.

Jag vet inte... Jag ogillar inte människor som kliver generellt, men det finns två undantag på personer som jag tycker ska låta bli att klättra.

1. Barn som inte fyllt fem.
2. Vuxna som passerat femtio.

Man har alltså sammanlagt 45 år på sig att klättra och falla hur man vill, från min synvinkel. Sedan kan man låta bli, helt enkelt.
"Men jag ville ju ÖVERRASKA dig!" vädjade mamma och jag svarade att det hade ju verkligen varit en överraskning om jag kommit hem och hon legat medvetslös på golvet med blod rinnande ur öronen. Men i det stora hela blev jag förstås jätteglad. Hela ettan blir förändrad med den fina stjärnan. Men snälla mamma, sluta klättra! Du är för värdefull för det! Och eventuellt skör. Jag vet inte vad du har för densitet på benstommen längre men man kan ju aldrig veta.

Jag var även hemma hos pappa och sov i hans timmerstuga och pimplade lite Aborre vid badplatsen. Det låter ju lite skönt norrländskt och idylliskt, särskilt med tanke på att jag satt på en spark när jag fiskade. Men timmerstugan var inte den succé jag väntat mig. Jag blev ärligt talat lite mörkrädd av att sova ensam i timmerstugan. Det kan börja brinna. En galen psykopat kan stirra in genom fönstret. Det kanske finns troll och oknytt i skogen och kanske inte alls är skrönor. Det senaste programmet av "Det okända" menade att man kunde dra till sig andar beroende på hur känslig man var. Var det inte något som knakade? Eller? Va?

"Hund." tänker jag.
"Nästa gång tar jag med mig en hund. Jag har fortfarande inte lärt mig hur man sover utan dem...."