Adventstjärna och spöknatt


Mamma försökte överraska mig med en adventsstjärna i fönstret. Eftersom hon hade den goda smaken att inte våga rota i mina lådor, då jag inte var hemma, så siktade hon på första bästa befintliga spik ovanför fönstret, och försökte få upp stjärnan i den. Tydligen gick det inte genom att kasta lasso så hon började kliva på mina smala "barstolar" för att komma upp.

Jag vet inte... Jag ogillar inte människor som kliver generellt, men det finns två undantag på personer som jag tycker ska låta bli att klättra.

1. Barn som inte fyllt fem.
2. Vuxna som passerat femtio.

Man har alltså sammanlagt 45 år på sig att klättra och falla hur man vill, från min synvinkel. Sedan kan man låta bli, helt enkelt.
"Men jag ville ju ÖVERRASKA dig!" vädjade mamma och jag svarade att det hade ju verkligen varit en överraskning om jag kommit hem och hon legat medvetslös på golvet med blod rinnande ur öronen. Men i det stora hela blev jag förstås jätteglad. Hela ettan blir förändrad med den fina stjärnan. Men snälla mamma, sluta klättra! Du är för värdefull för det! Och eventuellt skör. Jag vet inte vad du har för densitet på benstommen längre men man kan ju aldrig veta.




Jag var även hemma hos pappa och sov i hans timmerstuga och pimplade lite Aborre vid badplatsen. Det låter ju lite skönt norrländskt och idylliskt, särskilt med tanke på att jag satt på en spark när jag fiskade. Men timmerstugan var inte den succé jag väntat mig. Jag blev ärligt talat lite mörkrädd av att sova ensam i timmerstugan. Det kan börja brinna. En galen psykopat kan stirra in genom fönstret. Det kanske finns troll och oknytt i skogen och kanske inte alls är skrönor. Det senaste programmet av "Det okända" menade att man kunde dra till sig andar beroende på hur känslig man var. Var det inte något som knakade? Eller? Va?

"Hund." tänker jag.
"Nästa gång tar jag med mig en hund. Jag har fortfarande inte lärt mig hur man sover utan dem...."



Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer