Intelligens och barnlöshet

Det finns forskning på intelligens och barnlöshet och det tycker jag är lite intressant... Eftersom jag själv inte har barn och börjar närma mig 34 år. Men tydligen så stiger risken att man väljer bort barn med samma korrelation som din Intelligenskvot stiger på vanliga intelligenstester. Här hittar ni ett abstrakt om intelligens och barnlöshet. .

Jag gjorde ju ett intelligenstest i slutet på gymnasiet av min psykolgilärare, och bedömdes ha en kvot markant över genomsnittet. Psykologiläraren tipsade om att jag borde ansöka om att gå med i Mensa som är en förening för personer över 131 i IQ (Snittmåttet för normal intelligens är 100). Men jag har ju en stresskänslighet som troligen gör att jag skulle genomföra två frågor för inträdesprovet och sedan springa gråtandes ut ur lokalen, bara på ren prestationsångest. Vilket för övrigt inte är ett särskilt begåvat agerande.

När jag gjorde testet i gymnasiet så fick jag vara ensam med en kopp varm choklad och två ostmackor i kafeterian så jag skulle känna lugnet. Han var snäll den där läraren, och stöttande. Föreningen Mensa är sannolikt inte lika stöttande med ett vänligt leende, ostmackor och en kopp choklad.

Men, nog om detta. Barnlösheten ökar ju smartare man är.

Man blir ju nyfiken på om relationer också blir mindre hållbara också i samband med stigande intelligens, eller om det enbart är barnlösheten som har ett samband.

Men lite bättre känns det.

Kommentarer

  1. Lilystar26 november 2014 kl. 16:37

    Lite synd, världen skulle behöva fler barn från intelligenta kvinnor. (Motsatsen törs jag inte uttala mig om...)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Katarina Bildström27 november 2014 kl. 16:19

      Tur att du drar ditt strå till stacken som intelligent mamma. :) Kläm ur dig två så kompenserar du lite att jag inte lyckats få till det! :D

      Radera
  2. Kattis2 december 2014 kl. 15:38

    Åh kung! Det ska jag säga nästa gång nån tjatar på mig om att skaffa barn.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer