Det här med musik

 Jag gillade musik när jag var ett barn. Men blev aldrig särskilt bra... men jag gillade det här med musik som uttrycksmedel. Jag gillar att spela gitarr men har egentligen inte spelat sedan tonåren. När jag började tänka igenom varför jag slutade så har jag inget svar. Det var skönt att fokusera på musiken. Det var lätt att uttrycka sig i musiken. Man kunde dela med sig av det man lärt sig till vänner. Det var också skönt att måla. Det var också en ventil, ett sätt att uttrycka sig.

Så varför slutade jag vara kreativ då? För att jag inte var tillräckligt bra för att försörja mig på det? Var det så viktigt att vara bra? Eller bäst?

Varför släpper man musik och måleri och marscherar in i ett led som man kanske ändå inte någonsin känner sig helt hemma i?

För omväxlings skull så satte jag mig ordentligt med pappas gitarr i helgen. Jag försökte damma av gamla, gamla tankevägar och ackord som jag inte använt mig av på nästan tjugo år. Först kom det bara lite osammanhängande fragment. Men om jag höll fast vid ett ackord en stund eller upprepade det så dök det plötsligt upp fler fragment. Och fler. Till slut så blev det en låt. Den blev lite svävande och svag men ändå kände jag en glädje och en nyfikenhet att fortsätta. Pappa sa att jag kunde ta hem gitarren till mig och plinka på den ordentligt. Bara för skojs skull.

Varför inte...?