Sol, trav och lite fjuck!
På lunchrasten red jag och Galishimo ut med Sara och hästen Juan. Jag förvarnade Sara att jag var förkyld och att jag lättare blir ridrädd om jag är lite sliten och sjuk.
"Så vi får väl se hur det går" muttrade jag. Sara är fantastisk på att anpassa sig efter min dagsform, så hon nickade bara glatt och tyckte att det nog skulle gå bra oavsett om jag satt på Galishimo eller ledde honom. Helt kravlöst.
Men jag kände faktiskt redan direkt när jag satte mig i sadeln, att jag omedelbart fick jättefin kontakt med Galishimo. Och den fina kontakten höll sig faktiskt hela ridturen. Det var kallt och isigt ute. -15 grader och solsken. Vi travade glatt jämsides varandra och planerade för vårens ridning.
På väg hem blev dock Galishimo lite trippig och jag hade svårt att få honom att skritta. Men jag kände ändå att han var... ja han var glad-trippig och inte panik-trippig. Det är två helt olika typer av trippighet.
"Jamen ska vi låta dem trava lite hemåt, så bråkar jag inte med Galishimo om att han måste skritta?" frågade jag Sara, som nickade och drev fram Juan lite i trav.
Plötsligt fick Juan fjuck och brallade iväg med en blixtsnabb galopp. Jag och Galishimo har faktiskt aldrig ridit med en häst som fått fjuck. Galishimo brukar vara den främsta hästen att fjucka, så jag brukar ju helst rida ut med fjuckfria hästar. Så jag hade faktiskt ingen aning om hur jag skulle bete mig när de plötsligt drog iväg.
Jag provade att stanna Galishimo och vända honom bortåt.
Galishimo stannade och vände sig bortåt.
"Ska du inte få panik nu?" frågade jag Galishimo.
"Ska inte DU få panik nu?" frågade Galishimo mig.
Vi tittade fundersamt på varandra, jag och Galishimo. Jag vände mig om och tittade på Sara som fnittrandes fått stopp på Juan, de hann inte alls särskilt långt bort, och leende kom hon skrittandes mot oss. Jag klappade Galishimo på halsen och sa till honom att jag var stolt över honom.
"Det där gick ju bra!" log Sara och Juan verkade också nöjd.
"Det gjorde det verkligen!" log jag och så skrittade vi tillsammans hemåt. Jag satt inte ens av utan kände mig helt trygg att rida vidare på Galishimo.
Juan efterfjuckade lite, troligen beror det på att det var -15 grader samtidigt som solen varmt sken på träden och isen. Det kanske knakade lite i naturen, både under dem och omkring dem. Galishimo efterfjuckade med Juan, men inte mer än ett litet skutt på stället. Sara satt tryggt kvar och förmedlade lugn till hela gruppen.
Jag var så otroligt nöjd över Galishimo när vi kom hem igen. Han var en riktig stjärna! Jag kände mig trygg och att jag hade kontroll på läget. Jag kände att Galishimo gav mig kontrollen också. Att han själv tyckte det blev tryggast så.
En bra ridkänsla behöver man inte ett dressyrpass för att uppnå!
"Så vi får väl se hur det går" muttrade jag. Sara är fantastisk på att anpassa sig efter min dagsform, så hon nickade bara glatt och tyckte att det nog skulle gå bra oavsett om jag satt på Galishimo eller ledde honom. Helt kravlöst.
Men jag kände faktiskt redan direkt när jag satte mig i sadeln, att jag omedelbart fick jättefin kontakt med Galishimo. Och den fina kontakten höll sig faktiskt hela ridturen. Det var kallt och isigt ute. -15 grader och solsken. Vi travade glatt jämsides varandra och planerade för vårens ridning.
På väg hem blev dock Galishimo lite trippig och jag hade svårt att få honom att skritta. Men jag kände ändå att han var... ja han var glad-trippig och inte panik-trippig. Det är två helt olika typer av trippighet.
"Jamen ska vi låta dem trava lite hemåt, så bråkar jag inte med Galishimo om att han måste skritta?" frågade jag Sara, som nickade och drev fram Juan lite i trav.
Plötsligt fick Juan fjuck och brallade iväg med en blixtsnabb galopp. Jag och Galishimo har faktiskt aldrig ridit med en häst som fått fjuck. Galishimo brukar vara den främsta hästen att fjucka, så jag brukar ju helst rida ut med fjuckfria hästar. Så jag hade faktiskt ingen aning om hur jag skulle bete mig när de plötsligt drog iväg.
Jag provade att stanna Galishimo och vända honom bortåt.
Galishimo stannade och vände sig bortåt.
"Ska du inte få panik nu?" frågade jag Galishimo.
"Ska inte DU få panik nu?" frågade Galishimo mig.
Vi tittade fundersamt på varandra, jag och Galishimo. Jag vände mig om och tittade på Sara som fnittrandes fått stopp på Juan, de hann inte alls särskilt långt bort, och leende kom hon skrittandes mot oss. Jag klappade Galishimo på halsen och sa till honom att jag var stolt över honom.
"Det där gick ju bra!" log Sara och Juan verkade också nöjd.
"Det gjorde det verkligen!" log jag och så skrittade vi tillsammans hemåt. Jag satt inte ens av utan kände mig helt trygg att rida vidare på Galishimo.
Juan efterfjuckade lite, troligen beror det på att det var -15 grader samtidigt som solen varmt sken på träden och isen. Det kanske knakade lite i naturen, både under dem och omkring dem. Galishimo efterfjuckade med Juan, men inte mer än ett litet skutt på stället. Sara satt tryggt kvar och förmedlade lugn till hela gruppen.
Jag var så otroligt nöjd över Galishimo när vi kom hem igen. Han var en riktig stjärna! Jag kände mig trygg och att jag hade kontroll på läget. Jag kände att Galishimo gav mig kontrollen också. Att han själv tyckte det blev tryggast så.
En bra ridkänsla behöver man inte ett dressyrpass för att uppnå!
Kommentarer
Skicka en kommentar