Bloggen 10 år - att leta efter kärlek
Jag har ju varit i diverse relationer dessa tio år, och åkt på några kängor. Jag har både varit på dejtingsiter och använt appar. Generellt så är jag fruktansvärt naiv och har en förmåga att gilla allt hos alla. Åtminstone inledningsvis. Det är lätt att tänka att det är lite sorgligt att jag valsat runt så mycket och inte "hittat rätt" men då glömmer man allt det coola som också händer när man träffar en ny människa och blir intresserad av dem på ett djupare plan.
Jag har fiskat i gömda norrländska insjöar, jag har åkt till Prag, jag har dejtat i de finare delarna av Stockholm, jag har fått bärhjälp på IKEA, jag har fått upp hyllor och fått i ordning möbler i mitt hem, jag har träffat massor med människor som valt alla möjliga livsstilar och yrken. En gång, under tiden jag bodde i Östhammar, fick jag fyra kilo choklad i en stor bag av en kille jag flirtade med. Fyra kilo! Jag tog med bagen till jobbet och vi åt choklad i flera veckor innan vi var färdiga.
Jag har till och med lärt mig att flyga helikopter! Så går det när man dejtat en helikopterinstruktör.
Vid några dejter har jag avslutat dejtande i god vänskapsanda då man resonerat om man är på väg åt samma håll i livet, och visat omtanke för varandra. Helikopterinstruktören var ett bra avslut då vi helt enkelt diskuterade vart vi ville och kom fram till att vi ville åt olika håll, han hör fortfarande av sig någon gång då och då och kollar att jag har det bra. Några andra dejter har slutat på lite mer uppslitande sätt. Men om fyra månader var bra, och sista tiden bjöd på otrevliga överraskningar.. då har man ju fortfarande haft bra fyra månader.
Den absolut vanligaste orsaken till att relationer tagit slut är att männen varit otrogna, varit aktiva på dejtingsiter även när vi dejtat, eller betett sig på ett sätt som gjort mig misstänksam, exempelvis inte hört av sig på någon vecka. Då har jag släppt taget och tackat för mig. Jag har sällan bråkat utan mer konstaterat att
"Det här är inte vad jag vill ha."
Där kan ju vissa protestera och tycka att man ska ta reda på VARFÖR mannen betett sig som en rövhatt och försöka LÖSA problemet genom KOMMUNIKATION, och det låter väl bra. För dem. Inte för mig. För min del så kan mannen på egen hand ta reda på varför han betett sig som en rövhatt och försöka lösa sina egna problem, han borde ha gott om tid att fundera på detta då han precis blivit singel igen.
På ett sätt är det lite sorgligt för jag tror många män vill känna sig behövda, och det kan väl kanske vara svårt att finna sin plats som "behövd" i ett jämställt samhälle där kvinnan både drar in pengar och sköter sitt liv. Om man, som i mitt fall, har lätt för att brinna för sina fritidsintressen, så finns det en ganska begränsad ruta för en man att kliva in på och bli behövd.
Då måste man vara smart som man, och förstå att man måste göra sig behövd på andra sätt, exempelvis vara en god lyssnare och en bästa vän. Eller så får man skaffa ett stort gemensamt huslån. Eller barn. Eller så får man se till att ha en flickvän som tycker att mannen är hennes största fritidsintresse, sådana finns det gott om och det är en fin approach att ha på relationer. (Det är tyvärr bara inte min approach att ha på relationer, man är olika.)
Det har även hänt att jag fått ultimatum: "Antingen flyttar vi ihop eller så avslutar vi detta." från män jag dejtat en tid, och jag har lovat mig själv att aldrig flytta ihop med en man som följd av påtryckningar. Jag har då också tackat för mig. Ingen får någonsin pressa mig till stora livsbeslut. Punkt.
Jag kanske kan ses lite oromantisk för jag har inte varit ute efter den ultimata kärlekskicken, med den bästa mannen, utan varit mest intresserad av en allians. Ett samarbete som fungerar och som man känner sig trygg med.
Sedan snart två år så dejtar jag Björn. Han är lite annorlunda mot de andra männen jag dejtat. Jag tror att främsta anledningen till att vi har en bra relation är att den är baserad på vänskap. Vi har fortfarande långa samtal med varandra och har ofta roligt tillsammans. Jag sade till en vän häromdagen att Björn är bra, för att han tar reda på vad jag vill i livet, och försöker hjälpa mig göra det möjligt. Han är en möjliggörare. Jag försöker göra detsamma. Märkvärdigare än så behöver det faktiskt inte vara för att trivas med varandra.
Jag har fiskat i gömda norrländska insjöar, jag har åkt till Prag, jag har dejtat i de finare delarna av Stockholm, jag har fått bärhjälp på IKEA, jag har fått upp hyllor och fått i ordning möbler i mitt hem, jag har träffat massor med människor som valt alla möjliga livsstilar och yrken. En gång, under tiden jag bodde i Östhammar, fick jag fyra kilo choklad i en stor bag av en kille jag flirtade med. Fyra kilo! Jag tog med bagen till jobbet och vi åt choklad i flera veckor innan vi var färdiga.
Jag har till och med lärt mig att flyga helikopter! Så går det när man dejtat en helikopterinstruktör.
Vid några dejter har jag avslutat dejtande i god vänskapsanda då man resonerat om man är på väg åt samma håll i livet, och visat omtanke för varandra. Helikopterinstruktören var ett bra avslut då vi helt enkelt diskuterade vart vi ville och kom fram till att vi ville åt olika håll, han hör fortfarande av sig någon gång då och då och kollar att jag har det bra. Några andra dejter har slutat på lite mer uppslitande sätt. Men om fyra månader var bra, och sista tiden bjöd på otrevliga överraskningar.. då har man ju fortfarande haft bra fyra månader.
Den absolut vanligaste orsaken till att relationer tagit slut är att männen varit otrogna, varit aktiva på dejtingsiter även när vi dejtat, eller betett sig på ett sätt som gjort mig misstänksam, exempelvis inte hört av sig på någon vecka. Då har jag släppt taget och tackat för mig. Jag har sällan bråkat utan mer konstaterat att
"Det här är inte vad jag vill ha."
Där kan ju vissa protestera och tycka att man ska ta reda på VARFÖR mannen betett sig som en rövhatt och försöka LÖSA problemet genom KOMMUNIKATION, och det låter väl bra. För dem. Inte för mig. För min del så kan mannen på egen hand ta reda på varför han betett sig som en rövhatt och försöka lösa sina egna problem, han borde ha gott om tid att fundera på detta då han precis blivit singel igen.
På ett sätt är det lite sorgligt för jag tror många män vill känna sig behövda, och det kan väl kanske vara svårt att finna sin plats som "behövd" i ett jämställt samhälle där kvinnan både drar in pengar och sköter sitt liv. Om man, som i mitt fall, har lätt för att brinna för sina fritidsintressen, så finns det en ganska begränsad ruta för en man att kliva in på och bli behövd.
Då måste man vara smart som man, och förstå att man måste göra sig behövd på andra sätt, exempelvis vara en god lyssnare och en bästa vän. Eller så får man skaffa ett stort gemensamt huslån. Eller barn. Eller så får man se till att ha en flickvän som tycker att mannen är hennes största fritidsintresse, sådana finns det gott om och det är en fin approach att ha på relationer. (Det är tyvärr bara inte min approach att ha på relationer, man är olika.)
Det har även hänt att jag fått ultimatum: "Antingen flyttar vi ihop eller så avslutar vi detta." från män jag dejtat en tid, och jag har lovat mig själv att aldrig flytta ihop med en man som följd av påtryckningar. Jag har då också tackat för mig. Ingen får någonsin pressa mig till stora livsbeslut. Punkt.
Jag kanske kan ses lite oromantisk för jag har inte varit ute efter den ultimata kärlekskicken, med den bästa mannen, utan varit mest intresserad av en allians. Ett samarbete som fungerar och som man känner sig trygg med.
Sedan snart två år så dejtar jag Björn. Han är lite annorlunda mot de andra männen jag dejtat. Jag tror att främsta anledningen till att vi har en bra relation är att den är baserad på vänskap. Vi har fortfarande långa samtal med varandra och har ofta roligt tillsammans. Jag sade till en vän häromdagen att Björn är bra, för att han tar reda på vad jag vill i livet, och försöker hjälpa mig göra det möjligt. Han är en möjliggörare. Jag försöker göra detsamma. Märkvärdigare än så behöver det faktiskt inte vara för att trivas med varandra.
Kommentarer
Skicka en kommentar