Det får duga så.
I helgen har Björn varit sjuk och jag har tagit hand om Galishimo på egen hand. Det har varit riktigt skitväder. Kallt och blåsigt och snöoväder. Hela Januari har varit tufft vädermässigt och jag hoppas på att februari snart kommer med lite bättre väder.
På lördagen skottade jag fram hästtransporten igen. Jag tänkte träffa Anna, Indra och Pride i ridhuset på ridskolan och tänkte att det borde gå bra nu när Galishimos skada i bakbenet (som han fick i november) nästan läkt igen. Är det något man inte vill ha i ett sår, så är det ridhussand...
Resan blev bara lite läskigare än väntat. Trots att väderapparna spådde snöfritt väder så snöade det en hel del och det låg ett fluffigt lager snö på marken. Stallägarens snöslunga är på reparation så det var snöigt efter vägarna runt stallet och på stallgången. En häst skulle lasttränas, och en annan skulle iväg på tömkörningskurs, så det var fullt buller ute på stallplanen. Trots liv och rörelse gick Galishimo direkt in i transporten, trots att det var länge sedan jag lastade honom senast.
Men inte var dagen över för det. Nej, då skulle jag ju köra iväg då.
Jag möter en bil efter 200 meter som kör ner i diket när den håller ut på kanten för att möta oss. Jag stannar genast bilen och transporten i backen och springer till föraren och frågar om jag ska hjälpa till med något. Hon hoppas få hjälp från annat håll och tycker jag kan åka iväg med Galishimo. Sagt och gjort, jag joggar tillbaka till bilen och transporten i snön och blåsten och försöker att inte halka med ridstövlarna. Underlaget är verkligen inte det bästa.
Halvvägs till stallet så slocknar plötsligt lamporna i transporten. Jag ser det i backspegeln och drar en suck. Säkert har sockeln med elförsörjningen lossnat i förra kurvan. Jag kör långsamt och letar en parkeringsplats för att stanna av och sedan sätta fast sockeln. Den hade redan blivit lite tilltygad av att hänga i sin sladd och skramla mot transporten, och jag hoppades att Galishimo inte var för stressad där inne. Men nu var den inne, lamporna lyste igen, och det var inte långt kvar...
Väl framme så är alla parkeringsplatser upptagna eftersom det är hoppkurs i ett av ridhusen. Det gör ju inget eftersom andra ridhus är lediga i området. Men det var fler bilar och transporter än väntat. Jag kör runt och letar efter lediga platser innan jag backar runt ett hörn mot en snödriva, 100 meter bort, och hoppas Galishimo går lasta ut där. Det går han.
Sedan smäller det. Det finns en skjutbanan några hundra meter bort och nu är det plötsligt någon som skjuter hejvillt, under tiden jag går runt utanför stallarna för att leta en ledig plats. Galishimo reagerar oroligt på knallarna men håller sig lydigt bredvid mig. Till slut hittar vi en liten spilta som någon hoppryttare använt som avlastningsplats. Det är täcken, plastkassar och utrustning kring spiltan men jag försöker backa in Galishimo där ändå. Han blir stressad av att backa så nära olika föremål. Platsen är alldeles vid hoppkursen, och Galishimo reagerar på dundret av galopperande hovar på ridhusgolvet. Han trampar runt och ruskar på huvudet och är uppenbart besvärad över att stå uppbunden där. Jag pussar honom på mulen och säger att han bara måste vänta ensam en liten stund, under tiden jag hämtar sadel och utrustning. Direkt när jag stänger dörren för att gå till bilen så gnäggar han oroligt och hjärtskärande efter mig.
"Du klarar dig..." mumlar jag för mig själv och småjoggar stressat till bilen.
När vi väl var i det lediga ridhuset, tillsammans med Anna och hennes häst, så känner jag hur han slappnar av. Han är så lugn att jag inte ens behöver longera honom, och han står även ganska lugnt vid pallen, det är inga problem att kliva upp.
Det var ungefär då luften gick ut oss båda två. Både jag och Galishimo. Ingen av oss orkar prestera på ridbanan. Vi klarade ju detta! Vi är ju här! Galishimo gick trögt och svarade inte så bra på några hjälper. Jag orkade inte kräva så mycket av honom. Han blir lite rädd för ljud utanför spåret och jag hör mig själv bli rädd på rösten när jag försöker lugna honom, ingen bra kombination.
Sedan blir det bara ett urlakat "Meh..." av ridpasset och vi travar runt i några åttor i snigeltempo och väldigt falsk form, och jag stannar och kliar honom och tittar på de andra ekipagen. Vi är intresserad publik när en tjej bär bommar till en liten bomlucka som också bullrar. Jag klappar honom och säger att han är fin.
Det får duga så.
Vi kom ju hit.
På lördagen skottade jag fram hästtransporten igen. Jag tänkte träffa Anna, Indra och Pride i ridhuset på ridskolan och tänkte att det borde gå bra nu när Galishimos skada i bakbenet (som han fick i november) nästan läkt igen. Är det något man inte vill ha i ett sår, så är det ridhussand...
Resan blev bara lite läskigare än väntat. Trots att väderapparna spådde snöfritt väder så snöade det en hel del och det låg ett fluffigt lager snö på marken. Stallägarens snöslunga är på reparation så det var snöigt efter vägarna runt stallet och på stallgången. En häst skulle lasttränas, och en annan skulle iväg på tömkörningskurs, så det var fullt buller ute på stallplanen. Trots liv och rörelse gick Galishimo direkt in i transporten, trots att det var länge sedan jag lastade honom senast.
Men inte var dagen över för det. Nej, då skulle jag ju köra iväg då.
Jag möter en bil efter 200 meter som kör ner i diket när den håller ut på kanten för att möta oss. Jag stannar genast bilen och transporten i backen och springer till föraren och frågar om jag ska hjälpa till med något. Hon hoppas få hjälp från annat håll och tycker jag kan åka iväg med Galishimo. Sagt och gjort, jag joggar tillbaka till bilen och transporten i snön och blåsten och försöker att inte halka med ridstövlarna. Underlaget är verkligen inte det bästa.
Halvvägs till stallet så slocknar plötsligt lamporna i transporten. Jag ser det i backspegeln och drar en suck. Säkert har sockeln med elförsörjningen lossnat i förra kurvan. Jag kör långsamt och letar en parkeringsplats för att stanna av och sedan sätta fast sockeln. Den hade redan blivit lite tilltygad av att hänga i sin sladd och skramla mot transporten, och jag hoppades att Galishimo inte var för stressad där inne. Men nu var den inne, lamporna lyste igen, och det var inte långt kvar...
Väl framme så är alla parkeringsplatser upptagna eftersom det är hoppkurs i ett av ridhusen. Det gör ju inget eftersom andra ridhus är lediga i området. Men det var fler bilar och transporter än väntat. Jag kör runt och letar efter lediga platser innan jag backar runt ett hörn mot en snödriva, 100 meter bort, och hoppas Galishimo går lasta ut där. Det går han.
Sedan smäller det. Det finns en skjutbanan några hundra meter bort och nu är det plötsligt någon som skjuter hejvillt, under tiden jag går runt utanför stallarna för att leta en ledig plats. Galishimo reagerar oroligt på knallarna men håller sig lydigt bredvid mig. Till slut hittar vi en liten spilta som någon hoppryttare använt som avlastningsplats. Det är täcken, plastkassar och utrustning kring spiltan men jag försöker backa in Galishimo där ändå. Han blir stressad av att backa så nära olika föremål. Platsen är alldeles vid hoppkursen, och Galishimo reagerar på dundret av galopperande hovar på ridhusgolvet. Han trampar runt och ruskar på huvudet och är uppenbart besvärad över att stå uppbunden där. Jag pussar honom på mulen och säger att han bara måste vänta ensam en liten stund, under tiden jag hämtar sadel och utrustning. Direkt när jag stänger dörren för att gå till bilen så gnäggar han oroligt och hjärtskärande efter mig.
"Du klarar dig..." mumlar jag för mig själv och småjoggar stressat till bilen.
När vi väl var i det lediga ridhuset, tillsammans med Anna och hennes häst, så känner jag hur han slappnar av. Han är så lugn att jag inte ens behöver longera honom, och han står även ganska lugnt vid pallen, det är inga problem att kliva upp.
Det var ungefär då luften gick ut oss båda två. Både jag och Galishimo. Ingen av oss orkar prestera på ridbanan. Vi klarade ju detta! Vi är ju här! Galishimo gick trögt och svarade inte så bra på några hjälper. Jag orkade inte kräva så mycket av honom. Han blir lite rädd för ljud utanför spåret och jag hör mig själv bli rädd på rösten när jag försöker lugna honom, ingen bra kombination.
Sedan blir det bara ett urlakat "Meh..." av ridpasset och vi travar runt i några åttor i snigeltempo och väldigt falsk form, och jag stannar och kliar honom och tittar på de andra ekipagen. Vi är intresserad publik när en tjej bär bommar till en liten bomlucka som också bullrar. Jag klappar honom och säger att han är fin.
Det får duga så.
Vi kom ju hit.
Kommentarer
Skicka en kommentar