Bloggen 10 år - separation och acceptans
På tio år har jag separerat två gånger från sambos. Båda gångerna har det svidit ganska rejält och det har tagit några år att återhämta sig, både i själen och i ekonomin.
För tio år sedan hade jag precis flyttat till Östhammar och flyttat in i drömhuset. Ett vitt radhus på två våningar och med fem stora, ljusa, rum, och två toaletter. Det fanns en fin gräsmatta på baksidan och även möjlighet att pynta lite på framsidan. Terven hade fått en egen gräsmatta! Jag älskade att se henne leka runt där. Jag brukade gå runt i rummen i huset, jag minns fortfarande hur gott det luktade där, en vag doft av nya tapeter och ny färg, och jag tänkte att jag inte kunde begripa att detta var sant, att detta verkligen hände mig. Mannen var en eftertraktad chef som snabbt blev en lokalkändis för sin karisma och sitt ledarskap. Det var lite av ett drömliv.
Eftersom vi hade lite för många rum så blev ett rum "tvättrummet" där jag sorterade tvätt och strök kläder med strykjärn. Jag älskade detta, och alla kläder, både mina och sambons, blev överdrivet välstrukna. Eftersom vi båda tränade minst fem dagar i veckan fanns det alltid kläder att hålla på med. Jag tyckte om lukten av nytvättat och värmen och fukten från strykjärnet. Över huvud taget så minns jag just goda lukter så starkt från den tiden. Även lukten av trä och textil från den nyproducerade soffan, som vi beställde hemleverans på. Jag älskade den.Vår soffa till vårt hem!
Min granne Karin, som bodde på andra änden av radhuset, klickade jag direkt med, hon var en fantastiskt rolig, lättsam och underhållande tjej som tränade lika mycket som jag gjorde, och vi for ut på långa cykelturer, långa joggingturer, och simmade tillsammans i simhallen. Livet kändes magiskt. Overkligt och magiskt. Jag minns hur jag kände mig full på.. ja, liv. Liv! För första gången föll allt på plats och allt annat som tidigare hänt i livet hade en mening för det var detta som lett mig hit. Där jag hörde hemma. Jag var 28 år och dansade runt i rummen och drömde om framtiden. Sambon gav mig presenter och jag tänkte ofta "Wow! Är jag verkligen värd allt detta?!"
Det gick några veckor och han förändrades väldigt snabbt, framför allt gick han snabbt ned i vikt, han försvann en gång i fyra timmar utan att vara nåbar på mobilen, och några dagar senare sade han sakligt:
"Jag har ångrat mig. Jag är hemskt ledsen. Det finns helt enkelt ingen kärlek till dig längre."
Jag stirrade chockat på honom.
"Förlåt. Men det tog bara slut. Jag ser på dig, och känner ingenting. Absolut ingenting." sa han.
Det tog bara några dagar så bodde jag i en liten nedgången tvåa i samhällets utkant. Det fanns ingen annan plats att bo på och jag hade inte pengar till något annat. Jag var socialsekreterare och mina klienter mötte jag plötsligt i trappuppgången, och nickade artigt till. Från att ha blivit välkomnad till societeten så var jag plötsligt geografiskt nedgraderad till de som hade det tuffast.Jag vaknade ibland av fylleslagsmål eller att klienter bankade på min ruta och skrämde upp Terven, och jag tänkte på min träningskompis Karin som bodde kvar i det vita radhuset, i det finare kvarteret, på andra sidan stan.
Det lite märkliga med det hela, nu när jag ser på det i efterhand, var att jag inte kunde begripa varför jag var så avgrundsdjupt trött. Nu i efterhand förstår jag ju alldeles utmärkt varför jag var trött. Det var ju en extremt jobbig situation och jag var nästan helt utan familj och vänner då jag var nyinflyttad på orten.
Jag var trött fruktansvärt länge. Månad efter månad. Nästan över ett år vad jag minns. Jag minns att jag nästan var rädd för att lägga mig ibland för jag var rädd för att bli så trött så jag inte skulle orka mig upp. Men jag orkade upp. Varje morgon. Ett steg i taget. Ut på det nya jobbet, och ut i det nya samhället och ut för att lära känna alla nya kollegor och ut för att komma på fötter. Ut till grannarna som även var mina klienter och resonera att vi faktiskt är grannar nu och att vi måste skapa god samverkan, vare sig vi vill eller inte, för jag är människa jag med.
Det gick att gå vidare, tack vare vännerna jag hittade, och självklart min hund Terven som behövde ut på långa rogivande promenader. Dessutom hittade jag en till synes ensamstående mamma, som bodde i ett lugnare kvarter, en bit bort. En tjej med en alldeles särskild utstrålning och styrka som gjorde att jag trotsade mina rädslor för att verka för påflugen, som jag lämnade mitt nummer till, på en parkeringsplats. Och magkänslan stämde. Runa har alltid haft en råstyrka. Hon har alltid varit en hjälp och en viktig vän.
Jag önskar väl inte en så snabb vändning i livet ens till mina värsta ovänner. Främst för att det tar så ohyggligt lång tid att få tillbaka den grundenergi man hade från början, om den ens någonsin kommer tillbaka helt och hållet. Men samtidigt så vet jag att denna svidande läxa gav mig lite klokheter också. Jag insåg snabbt att om jag inte accepterade vad som hänt så skulle jag gå i väggen. Om jag började förhandla med exet eller göra motstånd till mina nya förutsättningar så skulle jag gå under. Det var som att jag plötsligt var en hink som någon pickat oändligt många hål i och allt vatten som rann ur var min livsenergi och det var viktigt som fasen att plugga igen alla energiläckage så snabbt som möjligt. Utan att stoppa upp eller hindra sorgeprocessen. Sorgen måste få vara där.
Men några energislukande felsteg kunde jag inte ta.
Det hade jag inte emotionellt råd med.
Och då skärper man sig.
.
För tio år sedan hade jag precis flyttat till Östhammar och flyttat in i drömhuset. Ett vitt radhus på två våningar och med fem stora, ljusa, rum, och två toaletter. Det fanns en fin gräsmatta på baksidan och även möjlighet att pynta lite på framsidan. Terven hade fått en egen gräsmatta! Jag älskade att se henne leka runt där. Jag brukade gå runt i rummen i huset, jag minns fortfarande hur gott det luktade där, en vag doft av nya tapeter och ny färg, och jag tänkte att jag inte kunde begripa att detta var sant, att detta verkligen hände mig. Mannen var en eftertraktad chef som snabbt blev en lokalkändis för sin karisma och sitt ledarskap. Det var lite av ett drömliv.
Eftersom vi hade lite för många rum så blev ett rum "tvättrummet" där jag sorterade tvätt och strök kläder med strykjärn. Jag älskade detta, och alla kläder, både mina och sambons, blev överdrivet välstrukna. Eftersom vi båda tränade minst fem dagar i veckan fanns det alltid kläder att hålla på med. Jag tyckte om lukten av nytvättat och värmen och fukten från strykjärnet. Över huvud taget så minns jag just goda lukter så starkt från den tiden. Även lukten av trä och textil från den nyproducerade soffan, som vi beställde hemleverans på. Jag älskade den.Vår soffa till vårt hem!
Min granne Karin, som bodde på andra änden av radhuset, klickade jag direkt med, hon var en fantastiskt rolig, lättsam och underhållande tjej som tränade lika mycket som jag gjorde, och vi for ut på långa cykelturer, långa joggingturer, och simmade tillsammans i simhallen. Livet kändes magiskt. Overkligt och magiskt. Jag minns hur jag kände mig full på.. ja, liv. Liv! För första gången föll allt på plats och allt annat som tidigare hänt i livet hade en mening för det var detta som lett mig hit. Där jag hörde hemma. Jag var 28 år och dansade runt i rummen och drömde om framtiden. Sambon gav mig presenter och jag tänkte ofta "Wow! Är jag verkligen värd allt detta?!"
Det gick några veckor och han förändrades väldigt snabbt, framför allt gick han snabbt ned i vikt, han försvann en gång i fyra timmar utan att vara nåbar på mobilen, och några dagar senare sade han sakligt:
"Jag har ångrat mig. Jag är hemskt ledsen. Det finns helt enkelt ingen kärlek till dig längre."
Jag stirrade chockat på honom.
"Förlåt. Men det tog bara slut. Jag ser på dig, och känner ingenting. Absolut ingenting." sa han.
Det tog bara några dagar så bodde jag i en liten nedgången tvåa i samhällets utkant. Det fanns ingen annan plats att bo på och jag hade inte pengar till något annat. Jag var socialsekreterare och mina klienter mötte jag plötsligt i trappuppgången, och nickade artigt till. Från att ha blivit välkomnad till societeten så var jag plötsligt geografiskt nedgraderad till de som hade det tuffast.Jag vaknade ibland av fylleslagsmål eller att klienter bankade på min ruta och skrämde upp Terven, och jag tänkte på min träningskompis Karin som bodde kvar i det vita radhuset, i det finare kvarteret, på andra sidan stan.
Det lite märkliga med det hela, nu när jag ser på det i efterhand, var att jag inte kunde begripa varför jag var så avgrundsdjupt trött. Nu i efterhand förstår jag ju alldeles utmärkt varför jag var trött. Det var ju en extremt jobbig situation och jag var nästan helt utan familj och vänner då jag var nyinflyttad på orten.
Jag var trött fruktansvärt länge. Månad efter månad. Nästan över ett år vad jag minns. Jag minns att jag nästan var rädd för att lägga mig ibland för jag var rädd för att bli så trött så jag inte skulle orka mig upp. Men jag orkade upp. Varje morgon. Ett steg i taget. Ut på det nya jobbet, och ut i det nya samhället och ut för att lära känna alla nya kollegor och ut för att komma på fötter. Ut till grannarna som även var mina klienter och resonera att vi faktiskt är grannar nu och att vi måste skapa god samverkan, vare sig vi vill eller inte, för jag är människa jag med.
Det gick att gå vidare, tack vare vännerna jag hittade, och självklart min hund Terven som behövde ut på långa rogivande promenader. Dessutom hittade jag en till synes ensamstående mamma, som bodde i ett lugnare kvarter, en bit bort. En tjej med en alldeles särskild utstrålning och styrka som gjorde att jag trotsade mina rädslor för att verka för påflugen, som jag lämnade mitt nummer till, på en parkeringsplats. Och magkänslan stämde. Runa har alltid haft en råstyrka. Hon har alltid varit en hjälp och en viktig vän.
Jag önskar väl inte en så snabb vändning i livet ens till mina värsta ovänner. Främst för att det tar så ohyggligt lång tid att få tillbaka den grundenergi man hade från början, om den ens någonsin kommer tillbaka helt och hållet. Men samtidigt så vet jag att denna svidande läxa gav mig lite klokheter också. Jag insåg snabbt att om jag inte accepterade vad som hänt så skulle jag gå i väggen. Om jag började förhandla med exet eller göra motstånd till mina nya förutsättningar så skulle jag gå under. Det var som att jag plötsligt var en hink som någon pickat oändligt många hål i och allt vatten som rann ur var min livsenergi och det var viktigt som fasen att plugga igen alla energiläckage så snabbt som möjligt. Utan att stoppa upp eller hindra sorgeprocessen. Sorgen måste få vara där.
Men några energislukande felsteg kunde jag inte ta.
Det hade jag inte emotionellt råd med.
Och då skärper man sig.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar