Solen, hästen, livet!
Det bästa med mitt jobb är att man kan jobba tidigt, flexa ut på lunchen, och sedan jobba ifatt lite på kvällen. Det gör att jag ibland kommer ut på ridturer på dagen, som ett välkommet inslag av sol och natur mitt i kontorslivet. Och idag var det äntligen soligt ute och bara några få minusgrader. Som jag längtat!
Jag fick desssutom bingo på stallet, jag träffade Anita och haflingern Wilgot som just var på väg ut, och skyndade mig för att hämta Galishimo för att få följa med dem.
Sedan hann jag tyvärr ändra mig fem gånger på den korta promenaden från hagen till stallet. Eftersom det snöat mycket, och solen lyser för första gången på flera veckor, så rasar det ju snö från kvistarna. I massor. Galishimo stirrade nyfiket på rasen. Jag tänkte något i stil med att det är idag jag kommer av dö. Jag kommer att dö skendöden då Galishimo flyr i panik över snöras och jag rätt och slätt dör av chocken.
På vägen från hagen till stallet, skulle vi dessutom förbi en slamsugarlastbil som pumpade slam vid stallets garage. Sedan började jag fundera på tänkbara formuleringar om hur jag skulle dra mig ut ur ridturen. Må så vara att slamsugaren är 40 meter bort från uppsittningspallen. Jag kände mig inte redo.
Anita väntade under tiden jag tog på Galishimo utrustningen och jag funderade fortfarande på hur jag skulle finna en fin ursäkt för att slippa rida.
Jag hade fortfarande inte kommit på en bra ursäkt när jag stod på uppsittningspallen på stallplanen för att sitta upp, med slambilen brummandes på nära håll. Galishimo var nämligen lugn och glad.
Jag hade inte heller någon ursäkt när jag väl kommit upp, för Galishimo skrittade faktiskt riktigt fint bredvid Anita och Wilgot. Inte brydde han sig om slambilen när det fanns flera andra hästar i närheten som inte brydde sig. Sedan fortsatte ridturen i samma anda. Det fanns inga som helst ursäkter att sitta av någonstans efter vägen. Galishimo var jätteglad, pigg och nyfiken. Hans huvud var uppe i skyarna och han glodde på alla harspår, alla skoterspår, alla kvistar och snöras. Men han kändes riktigt, riktigt, trevlig. Han travade superfint och det blev varken några tvärnitar, oväntade tempoväxlingar, eller sidokast. Jag kunde verkligen njuta av honom. Snön var så pass djup och fluffig att Galishimo mer än gärna skrittade hemåt, utan att ha bråttom.
Man känner sig lite som en idiot när man för sjuttonde uteritten utropar "DET HÄR ÄR DET BÄSTA DET GÅTT PÅ LÄNGE!" för det utropar jag ganska ofta. Särskilt när jag rider med Anita och trygga Wilgot.
Men jag var väldigt glad.
Solen.
Hästen.
Livet!
.
Jag fick desssutom bingo på stallet, jag träffade Anita och haflingern Wilgot som just var på väg ut, och skyndade mig för att hämta Galishimo för att få följa med dem.
Sedan hann jag tyvärr ändra mig fem gånger på den korta promenaden från hagen till stallet. Eftersom det snöat mycket, och solen lyser för första gången på flera veckor, så rasar det ju snö från kvistarna. I massor. Galishimo stirrade nyfiket på rasen. Jag tänkte något i stil med att det är idag jag kommer av dö. Jag kommer att dö skendöden då Galishimo flyr i panik över snöras och jag rätt och slätt dör av chocken.
På vägen från hagen till stallet, skulle vi dessutom förbi en slamsugarlastbil som pumpade slam vid stallets garage. Sedan började jag fundera på tänkbara formuleringar om hur jag skulle dra mig ut ur ridturen. Må så vara att slamsugaren är 40 meter bort från uppsittningspallen. Jag kände mig inte redo.
Anita väntade under tiden jag tog på Galishimo utrustningen och jag funderade fortfarande på hur jag skulle finna en fin ursäkt för att slippa rida.
Jag hade fortfarande inte kommit på en bra ursäkt när jag stod på uppsittningspallen på stallplanen för att sitta upp, med slambilen brummandes på nära håll. Galishimo var nämligen lugn och glad.
Jag hade inte heller någon ursäkt när jag väl kommit upp, för Galishimo skrittade faktiskt riktigt fint bredvid Anita och Wilgot. Inte brydde han sig om slambilen när det fanns flera andra hästar i närheten som inte brydde sig. Sedan fortsatte ridturen i samma anda. Det fanns inga som helst ursäkter att sitta av någonstans efter vägen. Galishimo var jätteglad, pigg och nyfiken. Hans huvud var uppe i skyarna och han glodde på alla harspår, alla skoterspår, alla kvistar och snöras. Men han kändes riktigt, riktigt, trevlig. Han travade superfint och det blev varken några tvärnitar, oväntade tempoväxlingar, eller sidokast. Jag kunde verkligen njuta av honom. Snön var så pass djup och fluffig att Galishimo mer än gärna skrittade hemåt, utan att ha bråttom.
Man känner sig lite som en idiot när man för sjuttonde uteritten utropar "DET HÄR ÄR DET BÄSTA DET GÅTT PÅ LÄNGE!" för det utropar jag ganska ofta. Särskilt när jag rider med Anita och trygga Wilgot.
Men jag var väldigt glad.
Solen.
Hästen.
Livet!
.
Kommentarer
Skicka en kommentar