Bloggen 10 år - sju år med trauma
Bloggen fyller tio år och jag tar några ögonblick som påverkat mig. Det här lilla inlägget för sju år sedan är skrivet ganska lättsamt och jag hade då ingen aning om att händelsen skulle utvecklas till ett trauma.
Men idag förstår jag att det var just det som hände när jag föll av. Det blev ett trauma.
Ett trauma är ett slags stress-syndrom som kan uppkomma om man blir riktigt rädd och inte får stöd och trygghet efteråt. I detta fall var jag i en olycklig samborelation som stressade mig konstant, och arbetssituationen var stressad och otrygg den med. Det är alltså inte enbart händelsen i sig som avgör om man får ett trauma eller inte, utan möjligheten till återhämtning efteråt. Och jag hade ingen möjlighet till återhämtning, varken i stallet, hemma eller på jobbet.
För att undvika ett trauma så handlar det inte alltid om att prata och bearbeta det inträffade, utan det handlar om att rent konkret sänka stressnivåerna i kroppen, vara lugn när man sover, och sova ordentligt, innan händelsen skapar en permanent "bugg" i hjärnan. Men är man otrygg i hemmet där man sover - ja då kan buggarna härja fritt.
Jag förstod inte alls att det var detta som var på väg att hända. Jag trodde att ett trauma skulle komma som en bomb och sedan skulle man vara livrädd. I själva verket kan traumat gro lite i det tysta i några månader innan man har utvecklat traumat.
Hur artar sig traumat för mig?
Mardrömmar
Jag drömde mardrömmar om att jag blev avslängd, flera gånger i veckan, i flera års tid. Jag vaknade med ett ryck. Hade till och med en pojkvän år 2015 som brukade vakna när jag vaknade, och bara stryka på mig och säga "Upp i sadeln igen..." innan han somnade om. Det var alltså tre år efter händelsen, och jag tror jag hade en peak av mardrömmar då. Eller så märktes det bara mer då jag väckte pojkvännen varje gång. Idag har jag någon mardröm ungefär en gång i månaden. Jag har aldrig egentligen varit särskilt besvärad av mardrömmarna eftersom jag fick dem väldigt plötsligt och kunnat somna om ganska direkt. Men mardrömmar är ett symtom på att du fått en bugg i systemet.
Skräck kopplad till ridning
Jag fick skyhög puls och ibland förlamande panik när jag skulle rida Galishimo. Nu kommer inte den rädslan annat än korta stunder om han sprätter till. Och nu går det bättre och bättre när han sprätter. Men livrädd kan jag nog ändå bli några korta sekunder, några gånger i veckan. Oftast utlöser det bara ett överraskat skratt hos mig, ungefär som när man ser en skräckfilm och något oväntat poppar fram. Så vitt jag vet är jag bara livrädd för just Galishimo och ingen annan häst, visserligen kan jag bli fnissig, spänd och osäker på andra hästar, men jag har aldrig känt mig riktigt rädd.
.
Saker som hjälper
Nu har jag blivit snällare mot mig själv och ser verkligen till att vila mer under dagen, om jag blivit rädd när jag rider. Även om jag bara blivit rädd några sekunder. Kroppen tror ju att den ska dö. Ungefär som om du plötsligt fått en laddad pistol riktad mot tinningen. Det är ett stort utflöde av stresshormoner, om än det bara är för en kort stund.
Det hjälper faktiskt ibland att byta sadel lite då och då. För reptilhjärnan tror väl på något sätt att jag sitter på en annan häst, vilket inte utlöser skräcken, och det kan ta ett par ridpass för reptilhjärnan att upptäcka att jag fintat den och in facto sitter på samma häst.
Detta är två år efter händelsen och jag blev livrädd och fick en total låsning, förmodligen för att jag provade en sadel som påminde om sadeln jag flög av i, efter att jag ridit westernsadel ett tag. Jag klarade inte av att rida en meter och när jag lyckades sitta av (vet ni hur svårt det är att röra på kroppen när den i princip är paralyserad?) grät jag floder. Jag fick byta tillbaka till westernsadeln i två veckor, och sedan lägga fyra träningstillfällen på att sitta upp och av i den nya sadeln innan buggen släppte greppet och jag kunde rida ungefär som vanligt.
Hur ser jag till att förebygga trauman
Om det händer en olycka - bilolycka, ridolycka, svår förlossning, vad som helst: Försäkra dig om att du, eller den som blir utsatt för olyckan, har möjlighet att vila och känner sig trygg de närmaste dygnen. Tänk på att en bra arbetssituation och trygga familjeförhållanden minskar risken för att det ska bli ett trauma. Personen som riskerar att få ett trauma vet kanske inte om att det finns risk för trauma och kan vifta bort händelsen. Man behöver alltså inte se chockad ut eller bete sig chockat.
Att somna rädd är en jätte-jätte-jätte-dålig idé, för det är under sömnen hjärnan bygger sina buggar, och då kan det faktiskt vara bättre att somna några timmar senare än vanligt, kanske till och med på morgonen dagen efter, men känna sig trygg när man väl gör det. Så har det hänt något skrämmande som gör att du inte kan somna... försök inte somna. Ta hand om dig, ät något gott, se på TV, väck någon och be om sällskap. Efter 48 timmars vakenhet, kan det vara dags att höra sig till sjukvården och be om ett sömnpiller, men innan dess är det ganska okej och inte så farligt ohälsosamt om man är frisk i övrigt. Oftast somnar man dagen efter.
Det misstag jag gjorde var nog att jag inte tog mitt trauma på allvar, det är inte förrän nu i backspegeln som jag insåg att detta inte handlade om vanlig rädsla utan något lite knepigare. Så lyssna på era vänner och hur de beskriver sina upplevelser. Rädsla och trauma är lite olika saker. Rädsla kan man peppa sig ur, trauma kräver lite mera vila och trygghet.
Låt inte traumat definiera dig
Jag ser inte på detta som "psykisk ohälsa" eller någon form av vekhet. Jag har tidigare varit certifierad fallskärmshoppare och multisportare. Jag ser det mer som att det kom in en bugg i hjärnan, en liten felprogrammering, som härjat runt och ställt till det. Så man kan fortfarande vara modig, nyfiken, älska att rida, gilla utmaningar - men ha en bugg. Jag är fortfarande en duktig ryttare som kan rida min häst. Om än vi kanske inte har någon strålande hoppkarriär framför oss.
Man ÄR inte sitt trauma. Man HAR det.
Det finns mycket information om trauma på nätet, så det är bara att googla om man vill veta mer.
Men idag förstår jag att det var just det som hände när jag föll av. Det blev ett trauma.
Ett trauma är ett slags stress-syndrom som kan uppkomma om man blir riktigt rädd och inte får stöd och trygghet efteråt. I detta fall var jag i en olycklig samborelation som stressade mig konstant, och arbetssituationen var stressad och otrygg den med. Det är alltså inte enbart händelsen i sig som avgör om man får ett trauma eller inte, utan möjligheten till återhämtning efteråt. Och jag hade ingen möjlighet till återhämtning, varken i stallet, hemma eller på jobbet.
För att undvika ett trauma så handlar det inte alltid om att prata och bearbeta det inträffade, utan det handlar om att rent konkret sänka stressnivåerna i kroppen, vara lugn när man sover, och sova ordentligt, innan händelsen skapar en permanent "bugg" i hjärnan. Men är man otrygg i hemmet där man sover - ja då kan buggarna härja fritt.
Jag förstod inte alls att det var detta som var på väg att hända. Jag trodde att ett trauma skulle komma som en bomb och sedan skulle man vara livrädd. I själva verket kan traumat gro lite i det tysta i några månader innan man har utvecklat traumat.
Hur artar sig traumat för mig?
Mardrömmar
Jag drömde mardrömmar om att jag blev avslängd, flera gånger i veckan, i flera års tid. Jag vaknade med ett ryck. Hade till och med en pojkvän år 2015 som brukade vakna när jag vaknade, och bara stryka på mig och säga "Upp i sadeln igen..." innan han somnade om. Det var alltså tre år efter händelsen, och jag tror jag hade en peak av mardrömmar då. Eller så märktes det bara mer då jag väckte pojkvännen varje gång. Idag har jag någon mardröm ungefär en gång i månaden. Jag har aldrig egentligen varit särskilt besvärad av mardrömmarna eftersom jag fick dem väldigt plötsligt och kunnat somna om ganska direkt. Men mardrömmar är ett symtom på att du fått en bugg i systemet.
Skräck kopplad till ridning
Jag fick skyhög puls och ibland förlamande panik när jag skulle rida Galishimo. Nu kommer inte den rädslan annat än korta stunder om han sprätter till. Och nu går det bättre och bättre när han sprätter. Men livrädd kan jag nog ändå bli några korta sekunder, några gånger i veckan. Oftast utlöser det bara ett överraskat skratt hos mig, ungefär som när man ser en skräckfilm och något oväntat poppar fram. Så vitt jag vet är jag bara livrädd för just Galishimo och ingen annan häst, visserligen kan jag bli fnissig, spänd och osäker på andra hästar, men jag har aldrig känt mig riktigt rädd.
.
Saker som hjälper
Nu har jag blivit snällare mot mig själv och ser verkligen till att vila mer under dagen, om jag blivit rädd när jag rider. Även om jag bara blivit rädd några sekunder. Kroppen tror ju att den ska dö. Ungefär som om du plötsligt fått en laddad pistol riktad mot tinningen. Det är ett stort utflöde av stresshormoner, om än det bara är för en kort stund.
Det hjälper faktiskt ibland att byta sadel lite då och då. För reptilhjärnan tror väl på något sätt att jag sitter på en annan häst, vilket inte utlöser skräcken, och det kan ta ett par ridpass för reptilhjärnan att upptäcka att jag fintat den och in facto sitter på samma häst.
Hur ser jag till att förebygga trauman
Om det händer en olycka - bilolycka, ridolycka, svår förlossning, vad som helst: Försäkra dig om att du, eller den som blir utsatt för olyckan, har möjlighet att vila och känner sig trygg de närmaste dygnen. Tänk på att en bra arbetssituation och trygga familjeförhållanden minskar risken för att det ska bli ett trauma. Personen som riskerar att få ett trauma vet kanske inte om att det finns risk för trauma och kan vifta bort händelsen. Man behöver alltså inte se chockad ut eller bete sig chockat.
Att somna rädd är en jätte-jätte-jätte-dålig idé, för det är under sömnen hjärnan bygger sina buggar, och då kan det faktiskt vara bättre att somna några timmar senare än vanligt, kanske till och med på morgonen dagen efter, men känna sig trygg när man väl gör det. Så har det hänt något skrämmande som gör att du inte kan somna... försök inte somna. Ta hand om dig, ät något gott, se på TV, väck någon och be om sällskap. Efter 48 timmars vakenhet, kan det vara dags att höra sig till sjukvården och be om ett sömnpiller, men innan dess är det ganska okej och inte så farligt ohälsosamt om man är frisk i övrigt. Oftast somnar man dagen efter.
Det misstag jag gjorde var nog att jag inte tog mitt trauma på allvar, det är inte förrän nu i backspegeln som jag insåg att detta inte handlade om vanlig rädsla utan något lite knepigare. Så lyssna på era vänner och hur de beskriver sina upplevelser. Rädsla och trauma är lite olika saker. Rädsla kan man peppa sig ur, trauma kräver lite mera vila och trygghet.
Låt inte traumat definiera dig
Jag ser inte på detta som "psykisk ohälsa" eller någon form av vekhet. Jag har tidigare varit certifierad fallskärmshoppare och multisportare. Jag ser det mer som att det kom in en bugg i hjärnan, en liten felprogrammering, som härjat runt och ställt till det. Så man kan fortfarande vara modig, nyfiken, älska att rida, gilla utmaningar - men ha en bugg. Jag är fortfarande en duktig ryttare som kan rida min häst. Om än vi kanske inte har någon strålande hoppkarriär framför oss.
Man ÄR inte sitt trauma. Man HAR det.
Det finns mycket information om trauma på nätet, så det är bara att googla om man vill veta mer.
Kommentarer
Skicka en kommentar