Blixten

"Det är så skönt att inte känna sig nervös över att rida Galo, längre." log jag och klängde mig upp i sadeln på honom. Ida höll ett stadigt grepp om linan på honom. Och så gick vi runt. Detta är 14:e gången som jag har suttit upp och hängt på honom så det var dags att skritta lite försiktigt med Ida igen.
"Han är så duktig och lugn." sa Ida.
"Jag är också duktig och lugn!" tillade jag snusförnöjt där vi skrittade runt i cirklar, i ridhuset. Fyra varv. I en lugn skritt. Han hade sänkt huvud och jag styrde honom lite lätt med tyglarna.

Okej. Japp. Sedan bockade han av mig. Som en blixt från klar himmel. Helt utan förvarning. Inte en bockning utan en snabb serie bockningar, precis som senast. Jag hann inte ens greppa fast mig ordenligt. Det blev samma drama som i december, fast denna gång höll Ida fast honom så han bockade i en cirkel med skruv. Jag föll baklänges precis som innan, men med skruv. Så jag landade på nedre ländryggen, höften och rumpan.

"Tappade du luft?!" frågade Ida och jag skakade på huvudet men låg på gruset och drog häftigt efter andan. Om och om igen. Andetag efter andetag. För varje gång jag drog in luft släppte smärtan i höften lite. Galo stod lite förvånat bredvid Ida och tittade på mig. Det gjorde väldigt ont och dunkade genom hela höften. Jag försökte resa mig men fick sätta mig igen. Galo blev nyfiken över varför jag pustade på marken och gick vänligt fram för att buffa lite på mitt knä. Min vänstersko var full med grus.

Jag reste mig och upp konstaterade att jag inte var allvarligt skadad. Sedan longerade jag runt Galo några varv i galopp. Sedan sa Ida vänligt:
"Försök att sätta dig upp igen på en gång, nu. Och håll fast dig!"
Det är nu som en duktig ryttare kliver upp, och en mindre duktig ryttare artigt tackar nej. Jag tackade artigt nej. Men jag kunde tänka mig att hänga över honom. Det är ju vår komfortzon. Hängandet. Så vi hängde runt ett varv. Och Galo var lugn och fin som vanligt när han kånkade runt på mig.

Sedan höll jag artigt ställningarna tills jag kommit hem, då kröp jag in under täcket hos Per och fulgrät. Ni vet vad fulgråt är, va? Det är när man inte gråter sådär sött och snyftandes som man gör på film utan när man grimagerar fula grimager, blir högröd och svullen i ansiktet. Det var väldigt skönt att Per arbetat natt för han låg i sängen när jag kom till honom, mitt på dagen. Jag kunde krypa in där under det varma täcket och tycka synd om sig själv. Han höll om mig och sa att allt kommer att ordna sig. Höften fortsatte dunka och värka och jag tror att jag dragit på mig mitt livs största blåmärke. Vi får se hur det artar sig om några dagar..

Mobilen pep och jag såg att jag fått ett sms från en instruktör/dressyrryttare. Hon ville ta itu med min hästhantering och inridning på en gång, helst redan i morgon kväll. Och sedan tycker hon att vi ska köra på. Minst tre dagars bootcamp. Här ska ingen liten häst och ryttare gå omkring och fantisera om bockning. På´t igen bara. Jag stod emot impulsen att spola ned mobilen i toaletten. Jag kom fram till att det var smartare att tacka innerligt för hjälpen i stället. "SJÄLVKLART kommer jag i morgon och TUSEN TACK" skrev jag. Med sammanbitna tänder.

Jag får väl försöka falla framåt nästa gång. Det här med att falla av baklänges är verkligen ingen hit.
.

.