Det här med inställning
Solen sken och snön gnistrade vit. I ett privatstall i Skellefteås utkant gick en kvinna med overall runt, på ett märkligt sätt. Hon liksom vaggade med armarna sträckta utåt och pustade lite besvärat. Från början var det svårt att sätta fingret vad som i självaste verket var märkligt med kvinnan, men jag kan tala om precis varför hon pustade och vaggade fram med armarna sträckta utåt: Hon hade en ordentlig säkerhetsväst under vinteroverallen och det blev synnerligen trångt med denna klädanordning. Och hon var jag. Som vanligt.
Galo identifierade snabbt den märkliga kvinnan som sin matte. Han förstod mycket snabbt att matte ville att han skulle galoppera runt henne i en cirkel. Varv. På varv. På varv. På varv. I ett misslyckat försök att få honom trött. Han blev aldrig trött. Han bara rullade på, som en duracell-kanin, i en vacker och taktfast galopp så manen flög. Hans fina man, som bara blir tjockare och tjockare.
Sedan kom Medhjälpare Ida och höll fast Galo när kvinnan (jag) vaggade fram till sin häst genom den glittrande snön. Under pustande och frustande försökte denna kvinna sätta sig upp i sadeln.
”Nu tar du ett ordentligt tag i halsremmen på hästen och håll fast dig!” peppade Ida.
Så efter många om och men, så satte jag mig upp. I ungefär sextio sekunder. Jag red i en försiktig volt så nära Ida jag bara kunde. Ett halvt varv gick vi. Och sedan några steg åt sidan.
Sedan INSISTERADE jag på att det vore en jättebra idé att kliva av.
Nej, tyckte Ida. Det är en jättebra idé att sitta kvar.
Kliva av. Sa jag.
Sitta kvar. sa Ida.
Kliva av. Sa jag.
Galo tyckte att vi kunde dividera om detta bäst vi ville och ägnade sig åt annat i stället. Typ. Tugga på sitt bett och lukta på medhjälparen. Han var inte helt säker på vad detta rabalder handlade om, och han började kika i horisonten efter faror. Något måste det ju vara som diskuteras där uppe på ryggen, och om det inte är mat, så måste det ju vara en fara. Men han hittade ingen fara. Ingen nämnvärd fara.
Sedan gled den märkliga kvinnan otympligt ned igen, med bleka kinder och lite stirrig blick. Hon var till och med för stirrig för att helhjärtat berömma honom för att han varit en duktig häst. Hon blev liksom bara introvert och mumlig och lite småsur. Hade han måhända misslyckats i sitt uppdrag att spana efter faror? Något måste hon ju ha blivit rädd för. Som han missat. Galo började oroligt trampa runt och kika sig omkring. Varför avbröts uppdraget? Matte i den otympliga utrustningen puttade lite irriterat på honom och tyckte att han skulle lugna ner sig. Han puttade tillbaka. Hon puttade igen, ännu mer bestämt. Han himlade med ögonen.
Och så gick vi tillbaka till stallet båda två, och vi kände oss lite halvdåliga. Trots att vi båda gjort ett mycket bra jobb.
Jag har funderat på mitt sätt att rida in honom som kan ha gått lite galet. I stället för att sitta på honom och rida honom, så har jag varit djupt koncentrerad på att vara så osynlig för honom som möjligt i sadeln. Jag har ju för det mesta inte nuddat honom med något ben, inte tagit i tyglarna, inte stoppat fötterna i stigbyglarna, bara följt med i rörelserna och varit osynlig. Vilket jag i efterhand har kommit på inte är så smart. Han undrar väl varför jag smyger och varför jag är spänd. Han är ju en otroligt intelligent häst.
För några veckor sedan så fastnade jag ju i täckbyxorna halvvägs upp i sadeln och bröt ihop i en fnissattack. Då var han snäll som ett ljus. Vad säger det om honom? Om mig? Om oss? När jag har roligt så märker han det och då funkar det mesta. Även det som inte funkar, funkar. Tydligen.
Innan jag satt av för denna dag så tog jag stigbyglarna i fötterna, rörde jag mig i sadeln och gungade fram och tillbaka, och han såg helt obekymrad ut med detta. Om jag däremot är knäpptyst och inte rör en fena, nästan till och med håller andan, så är det ju inte så konstigt att han blir nervös och bockar av mig. Det är ju jag som ska lotsa honom rätt och vara ett stöd för honom. Jag måste börja röra på mig, klappa honom, lugna honom och prata med honom. Jag behöver liksom ladda på mitt eget känslobatteri med positiv energi. Jag måste vänta tills de värsta spänningarna lagt sig. Dra ned på våra aktiviteter en stund. Pyssla lite.
Jag måste ta hand om min häst. Även när jag sitter i sadeln.
.
Galo identifierade snabbt den märkliga kvinnan som sin matte. Han förstod mycket snabbt att matte ville att han skulle galoppera runt henne i en cirkel. Varv. På varv. På varv. På varv. I ett misslyckat försök att få honom trött. Han blev aldrig trött. Han bara rullade på, som en duracell-kanin, i en vacker och taktfast galopp så manen flög. Hans fina man, som bara blir tjockare och tjockare.
Sedan kom Medhjälpare Ida och höll fast Galo när kvinnan (jag) vaggade fram till sin häst genom den glittrande snön. Under pustande och frustande försökte denna kvinna sätta sig upp i sadeln.
”Nu tar du ett ordentligt tag i halsremmen på hästen och håll fast dig!” peppade Ida.
Så efter många om och men, så satte jag mig upp. I ungefär sextio sekunder. Jag red i en försiktig volt så nära Ida jag bara kunde. Ett halvt varv gick vi. Och sedan några steg åt sidan.
Sedan INSISTERADE jag på att det vore en jättebra idé att kliva av.
Nej, tyckte Ida. Det är en jättebra idé att sitta kvar.
Kliva av. Sa jag.
Sitta kvar. sa Ida.
Kliva av. Sa jag.
Galo tyckte att vi kunde dividera om detta bäst vi ville och ägnade sig åt annat i stället. Typ. Tugga på sitt bett och lukta på medhjälparen. Han var inte helt säker på vad detta rabalder handlade om, och han började kika i horisonten efter faror. Något måste det ju vara som diskuteras där uppe på ryggen, och om det inte är mat, så måste det ju vara en fara. Men han hittade ingen fara. Ingen nämnvärd fara.
Sedan gled den märkliga kvinnan otympligt ned igen, med bleka kinder och lite stirrig blick. Hon var till och med för stirrig för att helhjärtat berömma honom för att han varit en duktig häst. Hon blev liksom bara introvert och mumlig och lite småsur. Hade han måhända misslyckats i sitt uppdrag att spana efter faror? Något måste hon ju ha blivit rädd för. Som han missat. Galo började oroligt trampa runt och kika sig omkring. Varför avbröts uppdraget? Matte i den otympliga utrustningen puttade lite irriterat på honom och tyckte att han skulle lugna ner sig. Han puttade tillbaka. Hon puttade igen, ännu mer bestämt. Han himlade med ögonen.
Och så gick vi tillbaka till stallet båda två, och vi kände oss lite halvdåliga. Trots att vi båda gjort ett mycket bra jobb.
Jag har funderat på mitt sätt att rida in honom som kan ha gått lite galet. I stället för att sitta på honom och rida honom, så har jag varit djupt koncentrerad på att vara så osynlig för honom som möjligt i sadeln. Jag har ju för det mesta inte nuddat honom med något ben, inte tagit i tyglarna, inte stoppat fötterna i stigbyglarna, bara följt med i rörelserna och varit osynlig. Vilket jag i efterhand har kommit på inte är så smart. Han undrar väl varför jag smyger och varför jag är spänd. Han är ju en otroligt intelligent häst.
För några veckor sedan så fastnade jag ju i täckbyxorna halvvägs upp i sadeln och bröt ihop i en fnissattack. Då var han snäll som ett ljus. Vad säger det om honom? Om mig? Om oss? När jag har roligt så märker han det och då funkar det mesta. Även det som inte funkar, funkar. Tydligen.
Innan jag satt av för denna dag så tog jag stigbyglarna i fötterna, rörde jag mig i sadeln och gungade fram och tillbaka, och han såg helt obekymrad ut med detta. Om jag däremot är knäpptyst och inte rör en fena, nästan till och med håller andan, så är det ju inte så konstigt att han blir nervös och bockar av mig. Det är ju jag som ska lotsa honom rätt och vara ett stöd för honom. Jag måste börja röra på mig, klappa honom, lugna honom och prata med honom. Jag behöver liksom ladda på mitt eget känslobatteri med positiv energi. Jag måste vänta tills de värsta spänningarna lagt sig. Dra ned på våra aktiviteter en stund. Pyssla lite.
Jag måste ta hand om min häst. Även när jag sitter i sadeln.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar