Fly och inte fäkta

Jag och Galo var ute och tömkörde under blåsten. Det var lite kämpigt. Snön yrde och stora snömockor föll ned från träden. Någonstans gillar jag olika väderlekar och jag hade väl någon idé om att denna kärlek för naturfenomen skulle kunna... liksom smitta av sig på hästen. Som min hund. Kiara är ju ute i alla väder i alla temperaturer oavsett omständigheter. Hon har ju hängt med i ur och skur.

Men hon är ju en hund. Ja.

Och Galo är en häst.

Men Galo gör ju alltid sitt bästa och försökte på alla möjliga vis leva upp till mina förväntningar. Vi knallade oss ut i blåsten. Snön yrde och plastremsor flaxade och träden svajade. Stora snömoln yrde över Galo som kämpade på. Vi mötte bilar och skotrar.  Jag berättade för honom att det finns bara en väg, och den vägen är framåt. Trots att det var lätt stormvarning ute.

Och Galo kämpade ivrigt på, trots att han är en häst. Med spetsade öron och stora ögon så gick han modigt framåt och stirrade på alla märkliga saker som rörde på sig, i blåsten.

Det är ju nämligen så här att hästar är flyktdjur. Och de gillar inte oförutsedda rörelser. De har dessutom en panoramasyn som vida överskrider vår egen synförmåga, samt en hörsel som är fullständigt överlägsen människans. För att inte säga reaktionsförmågan. Den är också överlägsen. När det kommer till synintryck och hörselintryck så är hästen ett hyperkänsligt instrument. Det som låter som en storm i mina öron är säkerligen en orkan i hans öron. Det som ser ut som vanlig snörök i mina ögon är säkert ett rörligt moln med miljontals virvlande flingor i olika riktningar, i hans ögon. Han har mer intryck att ta in än vad jag har, helt enkelt. Om hans förmåga att ta in intryck, är en stämgaffel av perfektion, så är jag en matgaffel av trä i jämförelse.

Nu är det ju så här att Matgaffeln var in charge och Stämgaffeln var tvungen att lyda. Och det gick bra i ungefär två kilometer. Sedan så bröt Stämgaffeln ihop. Det var en fluffig och snäll Golden Retriver som stod på behörigt avstånd och tittade på Stämgaffeln med vänliga säl-ögon. Det var liksom droppen som fick bägaren att rinna över. Vi har passerat stormbyar. Brevlådor. Skotrar. Bilar. Stora snöblock som trillat av träd. Massor, och jag repeterar MASSOR med snöflingor som yrt i olika formationer och riktningar.

Men en Golden Retriver. Där gick fan gränsen.

Galo vände om snabbare än blixten och hade säkert redan kommit upp i ca 30 km i timmen när han passerade mig för att springa hem. Han var i full galopp. Att stoppa honom med tömmarna kändes ungefär lika fruktlöst som att försöka fånga en bil med lasso. Vis från tidigare erfarenhet så visste jag att det är lättare att ta kontroll över en häst om man bara tar i en tygel. Hästen böjer sig då som en ostbåge och tappar både balans och kraft. Det är ett effektivt och relativt säkert sätt att få stopp på en skenande häst.

Men då får vi inte glömma aspekten att jag är en trägaffel och inte en stämgaffel. Och min reaktionsförmåga var vida underlägsen Galos reaktionsförmåga. Så jag hann inte med att dra i en tygel som jag så teoretiskt förstår är det bästa att göra. Jag stirrade liksom bara på ... explosiviteten. Och snabbare än en gris hunnit blinka var hans guppande hästrumpa femtio meter bort. Jag stirrade på mina tomma händer och på den svarta pricken i horisonten och klämde tyst ur mig ett vilset:
"Ptrro?"

Vilket givetvis inte hade någon effekt.

Så resultatet blev att ägaren till den fina Golden Retrivern (med de fina säl-ögonen) vänligt erbjöd sig att skjutsa hem mig till stallet innan folk skulle oroa sig över att något hänt mig. Så det var bara att tacka och bocka och åka hem.

Tillbaka i stallet så stod en ångandes svettig Galo som pysslades om av kvinnorna som befann sig i stallet. Alla var glada att se mig. Även Galo. Jag skämdes något ohyggligt och kände mig vårdslös som varit ute med häststackarn i stormen, men Gunbritt var så klok när hon svarade:
"Ja, fast hade inte olyckan hänt så hade det ju varit ett lyckat pass, eller hur?" jag nickade.
"Ni var ute i blåsten, han blev rädd och sprang hem. Det är igentligen inte mer märkvärdigt än så." sa hon.

Och det har hon ju rätt i.

Men vi kanske ska ta det lite lugnare i blåsten, hädanefter.

Galo gör ju allt han kan för mig, men när allt kommer omkring så är han ju inte mer än en häst.

.