Pepp! Pepp! Pepp! Pepp!

På tisdag ska jag försöka rida igen, på allvar. Jag har tagit hjälp av en kompetent ryttare och bokat ridhuset för oss själva. Jag har ju blivit lite skraj så jag har bett henne om hjälp och kör även med positiva målbilder nu:

Jag kan sitta på Galo. Jag kan sätta rumpan i sadeln och ta tyglarna. Jag kan kontrollera honom och lotsa honom rätt. Om han kastar av mig så kan jag sätta mig upp i sadeln igen. Jag har aldrig slagit mig allvarligt oavsett vad jag åtagit mig. Min kropp är som en tegelsten omgiven med ett dämpande lager fett. Jag kan falla av tio gånger och ändå resa mig upp och lösa uppgiften på ett ödmjukt och konstruktivt sätt. Jag har alltid gjort så och kan alltid göra så. Jag har klarat flera klantiga fallskärmslandningar utan ens en stukad vrist. Såklart jag kan rida en liten ponny. Och faller jag så reser jag mig upp igen. Som jag alltid gjort.

Så här ser min kropp ut idag. Det här är en kropp som tål stryk.


Och den tål garanterat även små ponnisar som ska ridas in...

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den där silverbjälken

Planering med att måla hästtransport

Ett tungt beslut om gårdskatterna