En kompis, kanske?
Smärtan i höften dunkar genom kroppen när jag rör på mig och när jag vänder på mig i sängen, på nätterna. Jag har därför kommit fram till följande slutsatser:
1. Jag vill inte dö.
Efter denna slutsats så började jag lägga huvudet på sned och titta på Per med tårfylld blick. Per är ju den mest vältränade människa jag känner. Han tränar spänst och styrka minst 10 timmar i veckan och är hård som furu (han tränar inte lika intensivt på att ta ut soporna men man kan inte vara bäst på allt). Han har också tävlat i kampsport på internationell nivå och är allmänt välkordinerad.
"Om du älskar mig så rider du på min ponny!" snyftade jag och lade en hand mot hans bröstkorg.
Per stirrade på mig med tom blick. Han var tyst en stund. Sedan sa han med allvarlig röst:
"Jag. Kan. Sitta. På. Din Häst. Om. Du. Ber. Mig."
Det verkade som om han uppgivet tänkte:
"Jag skulle ta en kula för din skull. Jag skulle hoppa utför ett stup för din skull. Jag skulle kunna rida på din livsfarliga ponny för din skull. Det är väl min lott här i livet."
Men han sa det inte rakt ut. Han såg bara lite tom, uppgiven och introvert ut.
Sedan kom jag på att jag inte vill att Per heller skulle dö. Okej. Han är kass på att ta ut soporna, men det är kanske inte skäl tillräckligt för att sätta honom på Galo. Han går ju faktiskt ut med hundarna, tvättar och lagar fantastisk mat. Så då kom jag fram till nästa slutsats:
2. Jag vill inte utsätta Per, eller någon annan, för att dö heller.
Galo är mitt ansvar och mitt projekt och det skulle vara hemskt om han skadade någon annan. Nu faller ju folk av hästar stup i kvarten utan att skada sig. Men ändå. Han bockar ganska bra, lillkillen.
Alltså får jag fundera ut en annan lösning. Just nu funderar jag på att ge Galo en kompis. En dock-kompis. Kompisen kommer troligtvis att bestå av min overall stoppad med hö och kanske något tungt. Sedan knyter jag fast Kompisen i sadeln. Då kanske Galo vänjer sig vid att ha något där "i backspegeln" som rör sig och skumpar. När jag började leta på internet så insåg jag att jag inte är den första som kommit på idén...
1. Jag vill inte dö.
Efter denna slutsats så började jag lägga huvudet på sned och titta på Per med tårfylld blick. Per är ju den mest vältränade människa jag känner. Han tränar spänst och styrka minst 10 timmar i veckan och är hård som furu (han tränar inte lika intensivt på att ta ut soporna men man kan inte vara bäst på allt). Han har också tävlat i kampsport på internationell nivå och är allmänt välkordinerad.
"Om du älskar mig så rider du på min ponny!" snyftade jag och lade en hand mot hans bröstkorg.
Per stirrade på mig med tom blick. Han var tyst en stund. Sedan sa han med allvarlig röst:
"Jag. Kan. Sitta. På. Din Häst. Om. Du. Ber. Mig."
Det verkade som om han uppgivet tänkte:
"Jag skulle ta en kula för din skull. Jag skulle hoppa utför ett stup för din skull. Jag skulle kunna rida på din livsfarliga ponny för din skull. Det är väl min lott här i livet."
Men han sa det inte rakt ut. Han såg bara lite tom, uppgiven och introvert ut.
Sedan kom jag på att jag inte vill att Per heller skulle dö. Okej. Han är kass på att ta ut soporna, men det är kanske inte skäl tillräckligt för att sätta honom på Galo. Han går ju faktiskt ut med hundarna, tvättar och lagar fantastisk mat. Så då kom jag fram till nästa slutsats:
2. Jag vill inte utsätta Per, eller någon annan, för att dö heller.
Galo är mitt ansvar och mitt projekt och det skulle vara hemskt om han skadade någon annan. Nu faller ju folk av hästar stup i kvarten utan att skada sig. Men ändå. Han bockar ganska bra, lillkillen.
Alltså får jag fundera ut en annan lösning. Just nu funderar jag på att ge Galo en kompis. En dock-kompis. Kompisen kommer troligtvis att bestå av min overall stoppad med hö och kanske något tungt. Sedan knyter jag fast Kompisen i sadeln. Då kanske Galo vänjer sig vid att ha något där "i backspegeln" som rör sig och skumpar. När jag började leta på internet så insåg jag att jag inte är den första som kommit på idén...
Kommentarer
Skicka en kommentar