Framsteg
Hjärtat bultade och jag insåg att det var lönlöst att låtsas som om jag inte var rädd. Ida stod bredvid Galo och tittade på mig och log:
"Det här kommer att gå jättebra. Det är ingen fara." sa hon glatt och höll i Galo.
Jag kände mig lite skakig när jag satte mig i sadeln men nu hade jag ju faktiskt bokat den här tiden i ridhuset med Ida, så nu kan jag ju inte banga ur. Jag måste göra det. Det är dags nu.
"Är du redo?" frågade hon när jag satt mig i sadeln. Jag nickade. Lite tvångsmässigt sådär.
"Då går vi!" sa hon och började leda Galo.
Långsamt vandrade vi runt i ridhuset och jag kände hjärtat fortsätta bulta. Jag gjorde allt jag kunde för att slappna av så mycket som möjligt och inte oroa Galo eller skrämma upp honom. Men någonstans har det ju fastnat en film för mitt inre när Galo kastade iväg mig som en katapult för två månader sedan, utan att jag hade en susning till chans att hålla mig kvar.
Ida gick obekymrat runt med oss i ridhuset. Rädslan kom lite i vågor. Jag lät det vara så, och försökte att bara åka med. Efter någon minut tog jag ett djupt andetag och greppade försiktigt tyglarna till Galo. Nu har jag ju tömkört honom så mycket att han förstod precis vad jag menade när jag tog tyglarna. Jag kände det på en gång, att jag fick kontakt med honom och att han lät sig kontrolleras av tyglarna. Underbara häst!
Långsamt kröp en vällustig känsla genom kroppen. Jag rider ju faktiskt. Han kastar inte av mig. Det här går ju bra! Vi skrittar ju faktiskt runt här i ridhuset precis som man ska! För varje steg han tog så började jag slappna av mer och mer. Jag har ju faktiskt ridit de flesta sorters hästar genom åren. Jag kan ju det här med att rida om jag bara slutar nojja över avkastningen.
Ida fortsatte leda mig i skritt några minuter till, innan jag klev av och stolt klappade min fina häst. Äntligen så börjar vi göra framsteg. Äntligen!
Jag sken som en sol och tackade innerligt för hjälpen...
.
"Det här kommer att gå jättebra. Det är ingen fara." sa hon glatt och höll i Galo.
Jag kände mig lite skakig när jag satte mig i sadeln men nu hade jag ju faktiskt bokat den här tiden i ridhuset med Ida, så nu kan jag ju inte banga ur. Jag måste göra det. Det är dags nu.
"Är du redo?" frågade hon när jag satt mig i sadeln. Jag nickade. Lite tvångsmässigt sådär.
"Då går vi!" sa hon och började leda Galo.
Långsamt vandrade vi runt i ridhuset och jag kände hjärtat fortsätta bulta. Jag gjorde allt jag kunde för att slappna av så mycket som möjligt och inte oroa Galo eller skrämma upp honom. Men någonstans har det ju fastnat en film för mitt inre när Galo kastade iväg mig som en katapult för två månader sedan, utan att jag hade en susning till chans att hålla mig kvar.
Ida gick obekymrat runt med oss i ridhuset. Rädslan kom lite i vågor. Jag lät det vara så, och försökte att bara åka med. Efter någon minut tog jag ett djupt andetag och greppade försiktigt tyglarna till Galo. Nu har jag ju tömkört honom så mycket att han förstod precis vad jag menade när jag tog tyglarna. Jag kände det på en gång, att jag fick kontakt med honom och att han lät sig kontrolleras av tyglarna. Underbara häst!
Långsamt kröp en vällustig känsla genom kroppen. Jag rider ju faktiskt. Han kastar inte av mig. Det här går ju bra! Vi skrittar ju faktiskt runt här i ridhuset precis som man ska! För varje steg han tog så började jag slappna av mer och mer. Jag har ju faktiskt ridit de flesta sorters hästar genom åren. Jag kan ju det här med att rida om jag bara slutar nojja över avkastningen.
Ida fortsatte leda mig i skritt några minuter till, innan jag klev av och stolt klappade min fina häst. Äntligen så börjar vi göra framsteg. Äntligen!
Jag sken som en sol och tackade innerligt för hjälpen...
.
Kommentarer
Skicka en kommentar