Det handlar inte bara om hästen

Jag är ganska fascinerad av min sambos resa sedan jag skaffade häst.

Före hästköpet så var jag ganska utelämnad till honom. Jag hade släppt allt och flyttat 70 mil till honom och börjat på ett nytt arbete. Så jag blev lite av ett komplement till honom. Jag träffade hans vänner och var på hans fester och lärde känna hans familj och släktingar. Allt kretsade kring honom och jag kände mig som en måne som hjälplöst snurrade runt i omloppsbanan kring hans liv och rutiner, trots att jag hade min familj i området.

Jag satt hemma när han var på jobbet på kvällarna och helgerna. Jag satt även hemma när han spelade golf, spelade i sitt band, eller körde ett längre träningspass. Om vi tränade tillsammans så var han avsevärt mer vältränad än mig. När jag kämpade fram blodsmak i munnen på cykling och löpning så verkade han mest oberörd och coachade mig glatt:
"Jättebra, älskling. Det ser jättefint ut. Du är verkligen duktig".

Från att ha väldigt gott självförtroende med träningen började jag känna mig långsam och i dålig form, det blev ju lätt att jag jämförde mig med honom, för han var ju den enda jag tränade med. Och han var grymt vältränad.

Japp. Så var det. Sedan så skaffade jag häst. Och då ville jag plötsligt ha bilen. Ofta. Och var inte hemma lika ofta. Och tog mindre ansvar över hushållet. Dessutom så insåg han att vi helt plötsligt inte hade lika mycket tid att umgås med varandra. Med hans kvällsjobb, hans fritidsintressen och nu även mitt hästintresse, så hade vi inte så mycket gemensam tid kvar.

Så han hade liksom inget annat val än att fatta ett nytt beslut. Skulle vi vara tillsammans så vore det nog bäst att han började följa mig till stallet. Då skulle han få en chans att umgås med mig. Sagt och gjort. Han började greja på med hästen tillsammans med mig. Och plötsligt så är rollerna ombytta. I stallet är han beroende av mig. Jag informerar honom om hur hästar tänker, vad utrustningen heter och vad den används till, och vilka rutiner som är viktiga. Jag lärde känna personer som han inte kände.

Han fick stå lite handfallen och osäker och behövde lyssna på vad jag berättade för honom för att saker skulle gå vägen. Dessutom så gick inte saker riktigt vägen ändå. När han skulle hålla Galo när jag skulle rida på honom så slet sig hästen och bockade av mig. Ytterligare en insikt. Han är inte starkaste individen i familjen längre. Han är alltså även beroende av HÄSTEN för att samarbetet ska fungera. Och det handlar inte bara om att ha trevligt tillsammans, utan det handlar om att jag ska klara mig utan att få fysiska skador.

Och vid det här laget tror jag väldigt många män skulle backa och återgå till något tryggare och mer välbekant. Och till viss del backade min sambo. Det här med inridning är inte roligt. Att hästen förefaller vara i en trotsperiod är inte heller roligt. Han såg inget som helst nöje att jag faktiskt kan falla av djuret och skada mig.

Men han tar sig i kragen och kliver över tröskeln till stallet då och då, i alla fall. Och trots att hästen varit riktigt jobbig i perioder så lär han sig allt mer om den och hur man hanterar ett trotsigt fullblod.
Själv står jag oberörd vid sidan av och coachar:
"Jättebra, älskling. Det ser jättefint ut. Du är verkligen duktig!"

.