Är det värt att gå kurser?
Jag slogs av en tanke i morse när jag funderade på planering inför kurser på våren. Är det verkligen värt att gå kurser med Galishimo? Det kanske låter lite deprimerande och som någon slags uppgivenhet om utveckling, men samtidigt ganska realistiskt. Det blir en viss stress att gå på kurs med Galishimo och många gånger har jag betalat upp till 550 kronor för att göra något jag lika gärna kunnat göra ensam. Det beror ju på vad Galishimo reagerar på och inte.
Låt oss till exempel ta mitt nyårslöfte om att åka på en westernkurs med Galishimo. Det kan kosta upp till 1500 kronor för två kurser fördelade på två helgdagar.
"Hur tror du det kommer att gå?" frågade Björn, och mitt spontana och ärliga svar var:
"Ja det beror ju på vad som händer på läktaren."
För så är det ju. Det som avgör om jag lär mig något på westernkursen är vilka som sitter på läktaren och vad de gör. Har någon en bjäbbig och nervös hund så kan jag garantera att detta tar upp 90% av min och Galishimos energi att hantera. För den nätta summan av 750 spänn. Om det är några som skrattar, reser sig, sätter sig, går, hoppar av läktaren eller för allmänt oväsen, så kunde jag lika gärna ha longerat Galishimo bredvid läktaren eller bara övat på att rida i närheten av läktaren och fokusera på att slappna av, och få tillbaka Galishimos uppmärksamhet, utan att betala någon 750 kronor som säger åt mig att rida i närheten av läktaren och fokusera på att slappna av och ge uppgifter till hästen. Eller longera.
Om läktaren däremot vore tom på folk så skulle jag kunna fokusera på ny ridteknik, min egen koordination, och westernridningens principer. Kommer det plötsligt några fnittriga yngre tjejer med en energisk labrador - pengarna kastade i sjön. Då handlar allt om dem. Utan att de ens vet om det.
Lördagens träning fick mig också att fundera. Om det är för många och för stressande moment att ta sig iväg på kurs så orkar varken jag eller Galishimo prestera när vi är där heller.
Behöver jag ens nämna känslan av att se fram emot en kurs, tro att man ska lära sig en massa saker, betalar en massa pengar, för att cirkulera kring och över några solreflexer som Galishimo fixerat sig på? I en timme? Besvikelsen blir ibland avgrundsdjup. Eller att ibland anmäla sig till en ridkurs utomhus, och upptäcka att det ska blåsa 5 sekundmeter med allt prassel det medför, och få ont i magen och gruva sig för kursen tre dagar innan?
Förut har jag tänkt att ju mer kurser vi går på, ju lättare blir det. Men lättnaden är ju väldigt marginell och krypande. Och den kommer ju vare sig jag betalar dyra pengar för det, eller inte...
Det tåls att funderas på. Kanske ska jag fundera på vad som är värt pengarna, innan jag anmäler mig?
.
Låt oss till exempel ta mitt nyårslöfte om att åka på en westernkurs med Galishimo. Det kan kosta upp till 1500 kronor för två kurser fördelade på två helgdagar.
"Hur tror du det kommer att gå?" frågade Björn, och mitt spontana och ärliga svar var:
"Ja det beror ju på vad som händer på läktaren."
För så är det ju. Det som avgör om jag lär mig något på westernkursen är vilka som sitter på läktaren och vad de gör. Har någon en bjäbbig och nervös hund så kan jag garantera att detta tar upp 90% av min och Galishimos energi att hantera. För den nätta summan av 750 spänn. Om det är några som skrattar, reser sig, sätter sig, går, hoppar av läktaren eller för allmänt oväsen, så kunde jag lika gärna ha longerat Galishimo bredvid läktaren eller bara övat på att rida i närheten av läktaren och fokusera på att slappna av, och få tillbaka Galishimos uppmärksamhet, utan att betala någon 750 kronor som säger åt mig att rida i närheten av läktaren och fokusera på att slappna av och ge uppgifter till hästen. Eller longera.
Om läktaren däremot vore tom på folk så skulle jag kunna fokusera på ny ridteknik, min egen koordination, och westernridningens principer. Kommer det plötsligt några fnittriga yngre tjejer med en energisk labrador - pengarna kastade i sjön. Då handlar allt om dem. Utan att de ens vet om det.
Lördagens träning fick mig också att fundera. Om det är för många och för stressande moment att ta sig iväg på kurs så orkar varken jag eller Galishimo prestera när vi är där heller.
Behöver jag ens nämna känslan av att se fram emot en kurs, tro att man ska lära sig en massa saker, betalar en massa pengar, för att cirkulera kring och över några solreflexer som Galishimo fixerat sig på? I en timme? Besvikelsen blir ibland avgrundsdjup. Eller att ibland anmäla sig till en ridkurs utomhus, och upptäcka att det ska blåsa 5 sekundmeter med allt prassel det medför, och få ont i magen och gruva sig för kursen tre dagar innan?
Förut har jag tänkt att ju mer kurser vi går på, ju lättare blir det. Men lättnaden är ju väldigt marginell och krypande. Och den kommer ju vare sig jag betalar dyra pengar för det, eller inte...
Det tåls att funderas på. Kanske ska jag fundera på vad som är värt pengarna, innan jag anmäler mig?
.
Du ska inte prova att gå kurser i t ex westernridning på någon annans häst, för att lära dig tekniken? Eller åka på ett vanligt himla ridläger och träna på grejer du vill öva på? Och sen ta hem kunskapen och träna på din fina sprattelgubbe hemma där han är mer bekväm. Det är ju en annan variant, liksom.
SvaraRaderaJa det är ju ett alternativ. :) Jag blir ibland erbjuden att rida andras hästar på stallet också, som är betydligt lugnare. Har bara lite svårt att "släppa" Galishimo vid sådana tillfällen... men kan fundera en vända till.
Radera