Trygg!

Foto: Maud Holmgren

Galishimo fortsätter att utvecklas. Tack gode gud för att han fortsätter att utvecklas. Jag trodde att han skulle vara "färdigbakad" som häst där kring sju års ålder, men nu är han tio och det händer hela tiden små, små, saker som känns riktigt roliga. Som idag när jag red ut med Ebba och hennes häst Rand.

Rand är klok. Rand låter Galishimo klämma sig riktigt nära honom om något är läskigt, Rand försöker inte fostra Galishimo om han börjar bete sig barnsligt. Rand lyssnar uppmärksamt på Ebba och låter henne bestämma att han ska trava långsamt, trots att det är roligare att springa fort. Rand och Ebba ser till att alla i gruppen kommer hem hela och rena och utan panik.

Så jag har bara kunnat låta Galishimo gå på lösa tyglar och njuta. Både i skritt och trav.
"Eh... Galishimo kan ha bråttom hem. Jag sitter nog av innan vi vänder hemåt ifall han får för mycket fart i rumpan..." ursäktade jag mig till Ebba när vi närmade oss vändplatsen. Sedan tittade jag på Galishimo. Han var hur lugn som helst. Han stod nöjt och drog in lite vårluft i näsborrarna. 

Ebba som tagit bilden

"...Eller... jag provar kanske att sitta kvar ändå. Han verkar ju väldigt lugn..." sade jag tveksamt. Jag vände Galishimo hemåt. Vi skrittade några meter. Jag förväntade mig lite taktande och "Nu-ska-vi-hem!"-dansen.
I stället drog Galishimo ett djupt andetag och frustade långt och länge. En riktig livsnjutar-frustning, med ett efterföljande huvudrusk.
"Du förresten... jag sitter nog säkert där jag sitter..." skrattade jag till Ebba. Och så skrittade vi långsamt hem.

Jag med ett brett leende på läpparna hela vägen.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer