Longering och löslongering

Visst har jag skrivit att Galishimo förändrat sin attityd till småhinder? I stället för att tycka det är jättejobbigt med småhinder så verkar han nu tycka att det är väldigt roligt redan från start. Han tar i mer över dem och söker sig mot dem. Ingen diarré, och inget behov av tvång eller att man måste gå först och "visa" honom det. Han får inte heller panik och rusar iväg ifall bakhoven klonkar i bommen. Dessutom börjar han ta i bättre med bakbenen och gör mer ordentliga språng. Detta hinder är ju löjligt litet och bara ca 10 centimeter, men jag tror det kommer att gå att höja i takt med att Galishimo får lite mer självförtroende. För att behålla denna stolthet över att Galishimo klarar av ett tio centimeters hinder, så krävs det att jag inte tittar på instagram och hästar i samma ålder som hoppar 140 cm. Då känner man sig som ett skämt. Så jag måste välja mina influenser med omsorg. 

Löslongeringen är en dröm! Jag kan omedelbart busa upp honom rejält med ett litet tjut, och jag kan stanna honom på tre sekunder i princip bara genom att sänka axlarna och andas ut. Galishimo spexar och busar som sjutton när jag drar igång honom, och blir omedelbart lugn när jag stoppar honom för lite godis och kel. Så. Sjukt. Roligt!

"Jag var helt övertygad att du hade lina på honom tills jag tittade efter ordentligt..." sa Sara imponerat efter att Galishimo galopperat runt mig, varv på varv, i en jämn båge. Helt fritt.

Nästa steg blir nog att få honom att minska volten i en jämn trav, och steget efter det blir att minska volten i en bärig galopp.