Om jag kunde rida som jag kunde longera

Idag har jag longerat Galishimo under lunchrasten. Han gillar inte riktigt när det fladdrar i de vita höpåsarna utanför hagen när jag longerar. Och jag hade lite tråkigt och tyckte han var lite väl energisnål och markbunden i sin galopp. Nu är han ju en arab och SKA ha energisnål galopp så det var ju inte så att det var förbjudet, men det borde ju gå peppa upp lite.

Så precis när Galishimo passerat fladdret och riktat sin allra käraste rumpa och ögonvrå mot prasslet, så skuttar jag till och skriker: "SPRING!"

Och som han sprang. Den lilla Galishimo. Som han sprang. Först flög han rakt upp i luften. Sedan fick han panik och sköt den lilla rumpan under kroppen som en liten kanin och sköt iväg i små kaninskutt i 10-20 meter som sedan urartade till en mer långsmal bock -och sparkserie, i rent självförsvar, så leran yrde åt alla håll. Och jag skrattade, och skrattade. Efter att han bockat klart tittade han förvånat på mig.
"Du måste ju fly!" skrattade jag och pekade på prasslet.

Sedan försökte jag göra samma sak igen. Väntar tills han är lugn, väntar tills han har fladdret i ögonvrån och galopperar lugnt, och sedan skrek jag:
"SPRIIIIING!" och sprang plötsligt undan.


Denna gång skuttade han bara iväg fem meter men avbröt sig snabbt, och tittade skeptiskt på mig.
"Nädu. Du retas ju med mig. Vad håller du på med?" såg han ut att säga. Och jag fortsatte skratta över dagens dåliga men träffsäkra humor. 


Tredje gången jag ropade "SPRIIING!" så ignorerade han mig fullständigt. Han vek bara bak ett öra lite irriterat på mig som om han tyckte att skämtet inte var roligt längre.


Inte ska jag komma här och göra mig rolig på hans bekostnad. Nu tyckte han att det var slut-tramsat.

Tänk om jag bara hade samma humor i sadeln, bara... 

. 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer