Vi känner varandra

Jag är så glad över att jag fått ha Galishimo i så många år och lärt känna honom väl. Jag varken överskattar eller underskattar honom. Jag vet vad han har för svagheter och styrkor. Jag vet hur mycket jag kan pressa honom och när jag gör bäst i att inte pressa honom.

Jag märker en stum mun, en stum rygg eller ett oroligt öga långt innan mina ridkompisar gör det, eller folk på backen. Jag märker om han skickar ut vänsterbogen på uteritterna, bara någon centimeter, för att göra sig beredd att vända akut om det skulle vara något farligt på färde. Jag märker när han ser helt lugn ut men om hans mage är hård som ett trumskinn mot mina hälar, så håller han andan och är rädd, samtidigt som han försöker dölja det i ett försök att vara duktig.

Jag vet att han inte är rädd för "barnvagnar" eller "bilar" eller "hundar". Utan att han är mycket mer rädd för riktningar, avstånd och hastigheter än vad det är som rör sig. Något som kommer mot honom snett bakifrån är alltid läskigare än något som han har framför sig. Sedan lägger man till hastighet och avstånd. Allra sist funderar Galishimo på vilket föremål det handlar om. Jag vet det så väl att det sitter i ryggmärgen och jag blir förvirrad om någon frågar vad han tycker om den ena eller andra saken.

Jag vet också att Galishimo räknar ihop stressande situationer och adderar ihop dem. Så om han blir lite skvätträdd fyra gånger på en halvtimme så kan han explodera den sjätte gången för en kvist. Adrenalinet byggs upp. Han lägger ihop spännande händelser och får han inte vila däremellan så blir han överväldigad. Det är därför han är svår att rida under blåsten då han kan bli lite smårädd fem gånger och explodera den sjätte. Omvänt kan han, om han haft en lugn och trygg dag,klara av en mycket mer stressande situation än vad han i vanliga fall brukar kunna hantera.

Han har lärt mig att riktigt rädda hästar aldrig varnar innan. De flyr på en gång. Då finns det inte så mycket att göra eller påverka. Ju mindre rädd en häst är ju tidigare tecken kan man se, och ju mer förhandlingsbar blir den. På olika nivåer av rädsla kan man göra olika åtgärder.

• På den lägsta rädslo-indikationerna kan man disciplinera, stoppa, styra, driva. 
• Är han räddare än så kan han få panik om man tar för hårt i honom, så då får man i stället vägleda, avleda eller ta hjälp av en tryggare häst. 
• Är han lite räddare än så, så måste jag trösta, trygga och hjälpa, kanske avbryta allt, klappa och smeka, sitta av och gå först, eller undvika situationen.
• På den högsta nivån är man fucked oavsett om man är ett ridgeni eller inte.

Och skalan mellan de olika rädslorna är glidande och enda sättet att lära sig exakt vart ens egen häst står, är att hamna i de olika situationerna med sin häst. 
Allt detta har Galishimo lärt mig. Det måste ha krävts tid och tålamod av honom...