Årets första dressyrkurs
Foto: Maud Holmgren
"Jag vet inte hur jag ska formulera mig riktigt, så du tar till dig detta, Katarina." sa tränaren AB. Jag stod stilla och klappade Galishimo. Hon fortsatte:
"Du gör så mycket bra och du har så fin känsla för honom." sa hon.
Jag nickade och hon fortsatte:
"Tänk efter nu... hur många ryttare har du i din omgivning som kan samla upp en häst i kort trav och sedan spontant öka på traven och stretcha honom ut ur samlingen? I en ökning? Den delen är faktiskt svårare än vad många kan tro."
Jag log. Jo. Faktiskt. Det har vi fått till.
"Och så har du en bra känsla för vad han behöver och korrigerar dig snabbt, det är jättetrevligt att se! Ni har ett jättefint samspel."
Jag blev riktigt glad och lite rörd. Det är riktigt skönt att få cred från tränare i mitt jobb. Det syns inte alltid på Galishimo vad han verkligen kan, men sådana här dagar, när det är vindstilla och fint väder och han är fokuserad. Då kommer det ju fram, allt vad vi tränat på.
Sedan blev jag väldigt sugen att fira denna dag, men Björn hade feber och jag orkade inte söka sällskap, så jag hamnade ensam på Stigs Konditori i solen med en kaffe och en chokladkaka.
Jag njöt av att vara ensam och var verkligen i min bubbla av sol och god kaka, och det tog lång tid innan jag lyfte blicken och tittade mig omkring.
Men se där. En annan tjej i min ålder, kanske lite yngre, hade också kommit på idén att njuta av ett ensamfika och satt snett bakom mig. Skönt att man inte är ensam om att vilja vara ensam. Eller hur man nu säger. Nu blev det krångligt.
Kommentarer
Skicka en kommentar