Tacka vet jag en fungerande pannlob

Den här lite tjockare jackan Serrada från Hööks, som jag köpte för ett år sedan, passade perfekt att cykla med till stallet och rida i,i regnet och blåsten. Jag använde den inte så mycket förra året eftersom det var tokvarmt hela sommarsäsongen...

Jag brukar ju oftast vara sjuk på påsken. I princip varje påsk. Och om jag inte är sjuk på påsken så brukar jag vara i stort behov av vila. Så det blev en glad överraskning att inse att jag faktiskt är frisk denna påsk. Jag är lite chockad själv, faktiskt, över min prestation. Kollegor har haft feber och Björn har feber just nu. Jag har klarat mig. Mycket mystiskt. Febern kanske kommer nästa vecka. Och återställer ordningen.

Idag har det blåst och regnat lite på ridbanan och det fladdrade lite läskigt i plastbalarna vid ridbanan. Jag tog god tid på mig, satt upp och av några gånger, men bestämde mig slutligen för att sitta av och bjuda Galishimo på godis vid de läskiga plastbalarna och chilla. Jag började inte rida ordentligt förrän jag verkligen kände mig redo. Det är bättre att vänta än att bita ihop och rida om jag tycker Galishimo verkar osäker. Det gör en jäkla skillnad; Det är ju i princip omöjligt att tänka klart när man är rädd. Tankarna brukar fastna i någon slags loop i stil med: "Varför är jag rädd? Varför kan jag inte bara slappna av?!" och sedan kommer jag mig inte längre.

 När jag inte är rädd så funkar ju pannloben alldeles utmärkt och jag kan tänka klart.
"Jasså Galishimo? Du vill bara vara i ett litet hörn så långt borta från plasten som möjligt? Ja det kan du väl få. Om du håller dig i galopp i det lilla hörnet. Var så god och kämpa!" sade jag, och Galishimo galopperade runt i en liten 10-13-meters volt i sin trygga zon tills han höll på att bryta ihop. Då släppte jag på tyglarna, drog ned på tempot, och lät honom sträcka på halsen. Då gick det ju plötsligt väldigt bra för Galishimo lämna sin lilla volt och pustande lunka ut en större volt, och då var plasten inte lika farlig. Det trygga hörnet blev ett jobbigt hörn och det blev mer okej att nyttja lite mer av ridbanan. Sunt förnuft och inget trolleri. Men helt orädd blev han aldrig och jag fick hålla fast mig i sadelknoppen vid två tillfällen.

Vi har i alla fall hela sommaren på oss att träna och målet är att jag alltid ska sitta av vid plasten under sommaren, så han kopplar ihop den med att ridpasset är klart. Det kräver lite god magkänsla och lyhördhet, för det kan bli farligt att vara halvvägs av en häst som plötsligt slänger sig åt (favorithållet) vänster.

Vi tar det lugnt och påminner varandra om att vi inte har någon tid att passa. 

.