Det var han mot världen

Okej. Den där "spring"-leken jag gjorde med Galishimo häromdagen var kanske att ta i lite. Han har toksprungit i 20 minuter när jag skulle longera honom idag. Helt utan initiativ från mig. Toksprungit och trumpetat. En vanlig häst kan nöja sig med trumpetande och rivstarter i några minuter, om det är på en känd plats. Galishimo hakade upp sig som en grammofonskiva, då han förmodligen blev upphetsad av sin egen upphetsning, och gjorde samma utspel igen, och igen, tills hela hans päls var alldeles krullig av svett. Det var han mot världen. Det var läskigt. Och roligt. 

Jag stod tyst och såg på när han rände runt, och tänkte:
1. Han får bra träning nu när han håller på med dessa hysteriska tempoväxlingar
2. Måste jag sladda om ridbanan nu när han accelererat så kraftigt att det blivit stora gropar i ridbanan? Eller räcker det med en ursäkt till stallägaren?
3. Han måste vara frisk och må bra i kroppen. Hade han ont någonstans skulle han aldrig orka hålla på sådär..

En liten bild från helgens löslongering


Efter att fjucket gått över och vi skrittat en stund så fick han ta en markliggande bom och ett minihinder  (20 cm) på volt, i galopp. Det har aldrig gått så bra som det gjort nu. Han söker sig mot det lilla hindret, och får faktiskt med sig bakbenen när han hoppar. Han tittar på hindret och har börjat taxera lite så hoppet blir rakt över. Det ser riktigt bra ut. för att vara honom. Jag ska longera honom över små hinder en dag i veckan nu under sommaren och se om han fortsätter ta sig an dem fint, utan att han blir allt för ängslig.Går det bra så kanske jag borde fundera på en lättare löshoppning 20-30 centimeter eller så. Det vore trist om hans lilla, lilla, självförtroende blev grusat igen.

Det har varit en bra hästdag, helt enkelt!

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer