Ridrädslan
Till slut kan jag inte hålla mig längre. Jag försöker hålla mig när jag tar av Galishimo täcket, men när jag stryker med handen över hans rygg börjar jag gråta. Och gråta.
"Men hur är det fatt?" undrar en tjej i stallet och tårarna faller stora och hjälplöst och jag försöker generat torka bort dem men försöker förklara:
"Han är ju jättefin, men nu när jag inte ridit honom på ett tag... jag är så himla rädd för att rida... Jag försöker pressa mig men det slutar bara så här..." gråter jag och försöker samla mig för att åtminstone behålla en procent av min värdighet... Men den där lilla sista procenten värdighet, den försvinner i ett snorande och snörvlande där jag står i min stora overall och tittar i marken.
"Jag kommer aldrig till skott... och när jag försöker så bangar jag ur... och jag hatar mig själv för det..." mumlar jag och känner hur spänd jag är i magen och kroppen.
"Du, det där löser vi på en gång." säger tjejen och låter bestämd:
"Sätt på honom sadel och träns så rider jag honom lite, så kan du sitta upp när han är mjuk och uppvärmd." sa hon. Jag skämdes lite och nickade och ryktade honom.
Väl ute så satte hon sig genast upp och började rida Galishimo. Hon red i cirklar och åttor och travade runt med honom. För varje varv kändes det som en sten lättade från hjärtat. Galishimo var jättefin och positiv. Han gjorde så gärna det hon bad honom om. Det var inga som helst problem. Han stretade lite med munnen och gnagde på bettet i början men annars så var han med på noterna. Ångesten lade sig snabbt. Så bra hon red! Och vad fin han är! Min lilla lurvboll.
När hon var klar med uppvärmningen så hade jag inga problem med att sitta upp. Och äntligen. Äntligen. Rida.
"Korta tyglarna, öka farten, precis! Och ta tillbaka honom! Med sitsen! Sådärja! Och så ökar du igen! Ge honom lite uppgifter!" peppade tjejen och Galishimo var helt med på det hela och svarade så bra han kunde. Jag älskade att sitta på honom igen och rida honom och känna hur stark han var och att han ville göra rätt.
Och jag blev så glad. Jag blev så glad!
.
"Men hur är det fatt?" undrar en tjej i stallet och tårarna faller stora och hjälplöst och jag försöker generat torka bort dem men försöker förklara:
"Han är ju jättefin, men nu när jag inte ridit honom på ett tag... jag är så himla rädd för att rida... Jag försöker pressa mig men det slutar bara så här..." gråter jag och försöker samla mig för att åtminstone behålla en procent av min värdighet... Men den där lilla sista procenten värdighet, den försvinner i ett snorande och snörvlande där jag står i min stora overall och tittar i marken.
"Jag kommer aldrig till skott... och när jag försöker så bangar jag ur... och jag hatar mig själv för det..." mumlar jag och känner hur spänd jag är i magen och kroppen.
"Du, det där löser vi på en gång." säger tjejen och låter bestämd:
"Sätt på honom sadel och träns så rider jag honom lite, så kan du sitta upp när han är mjuk och uppvärmd." sa hon. Jag skämdes lite och nickade och ryktade honom.
Väl ute så satte hon sig genast upp och började rida Galishimo. Hon red i cirklar och åttor och travade runt med honom. För varje varv kändes det som en sten lättade från hjärtat. Galishimo var jättefin och positiv. Han gjorde så gärna det hon bad honom om. Det var inga som helst problem. Han stretade lite med munnen och gnagde på bettet i början men annars så var han med på noterna. Ångesten lade sig snabbt. Så bra hon red! Och vad fin han är! Min lilla lurvboll.
När hon var klar med uppvärmningen så hade jag inga problem med att sitta upp. Och äntligen. Äntligen. Rida.
"Korta tyglarna, öka farten, precis! Och ta tillbaka honom! Med sitsen! Sådärja! Och så ökar du igen! Ge honom lite uppgifter!" peppade tjejen och Galishimo var helt med på det hela och svarade så bra han kunde. Jag älskade att sitta på honom igen och rida honom och känna hur stark han var och att han ville göra rätt.
Och jag blev så glad. Jag blev så glad!
.
YAY! Det där med att be om hjälp är inte alltid lätt men visst är det skönt när man gör det.
SvaraRaderaJag hittade din blogg för några dagar sedan (kämpar också med ridrädsla) och blev SÅ glad över det här inlägget, bra kämpat!! Tack för en bra och ärlig blogg!
SvaraRaderaUlrika - Jag blir bättre och bättre på det här om att be om hjälp, men det satt långt inne förut... ;)
SvaraRaderaJenny! Välkommen! Ja, jag blev rädd i december 2011 och trodde det skulle gå över bara jag red och kom framåt i utbildningen, men nu har jag förstått att det nog är något jag får leva med länge till, kanske flera år. Då är det skönt att veta att vi är fler som kämpar!