De små tingens gud - att erbjuda vatten
Jag brukar erbjuda Galishimo lite vatten ibland efter att vi varit ute. Särskilt om jag tycker att han jobbat på bra. Jag fyller en hink med vatten och går fram med det till honom. Ibland dricker han mycket, men är han inte törstig så börjar han leka med hinken. Jag får alltid en puss på handen dock. Alltid. En mer eller mindre blöt puss beroende på hur mycket han druckit.
Nu kan jag inte låta bli att göra detsamma för de andra hästarna som råkar befinna sig i stallgången för tillfället. Varför gå förbi dem med en hink vatten och sedan hälla ut det? Så i tur och ordning frågar jag varje häst om den kan tänkas vara törstig och räcker fram hinken med det resterande vattnet. Det är lite kul att se hästarnas reaktioner.
Först blir de lite förvånade och spetsar öronen, sedan undersöker de vattnet. Man kan försöka förutsäga hur de olika hästarna ska reagera beroende på hur man känner dem och ägarna brukar ibland chansa på hur de tror hästen reagerar.
"Hon gillar nog inte hinken, den är nog för liten för henne, du ser grimman tar i kanten och det gillar hon nog inte..." sa en ägare och hade helt rätt. Hästen var ytterst skeptisk till att stoppa huvudet i hinken. Det gick mycket riktigt bättre när ägaren rättade till grimman lite.
En annan, äldre tanthäst, tömde hinken omedelbart. Såklart man ska dricka vatten när det erbjuds. Nästan lite girigt, för det var ju fri tillgång till vatten i hagen hon vistades i. Sedan tittade hon sig nöjt omkring på de andra hästarna med en stor nil vatten rinnandes ur munnen till en tydlig pöl framför henne (hur törstig var man då, om hälften åker ut igen?) och såg ut att säga "Det var MITT VATTEN!" till dem.
Andra hästar slafsar och tjoar med skvalpet. Men alla hästar verkar glada över uppmärksamheten och erbjudandet. Ingen har puttat undan hinken eller ignorerat den.
Många har kommit med den blöta mulen på min hand och duttat till den. Lite som de tackat för erbjudandet, eller försöker ta in min lukt för att komma ihåg vem det var som kom med vatten.
Några hästar har bara druckit en liten klunk, någon deciliter bara, ungefär som att de inte vill vara oartiga när jag nu gjort mig besväret att komma med en hink. Vissa har mer sett ut att låtsasdricka, och jag vet inte ens om de fick i sig något, utan om de bara vänligt gjorde vad de trodde jag förväntade mig av dem...
...ungefär som om jag var ett förväntansfullt barn som just bjudit in dem på Tea-party och de deltar som vänliga och tålmodiga vuxna...
.
Nu kan jag inte låta bli att göra detsamma för de andra hästarna som råkar befinna sig i stallgången för tillfället. Varför gå förbi dem med en hink vatten och sedan hälla ut det? Så i tur och ordning frågar jag varje häst om den kan tänkas vara törstig och räcker fram hinken med det resterande vattnet. Det är lite kul att se hästarnas reaktioner.
Först blir de lite förvånade och spetsar öronen, sedan undersöker de vattnet. Man kan försöka förutsäga hur de olika hästarna ska reagera beroende på hur man känner dem och ägarna brukar ibland chansa på hur de tror hästen reagerar.
"Hon gillar nog inte hinken, den är nog för liten för henne, du ser grimman tar i kanten och det gillar hon nog inte..." sa en ägare och hade helt rätt. Hästen var ytterst skeptisk till att stoppa huvudet i hinken. Det gick mycket riktigt bättre när ägaren rättade till grimman lite.
En annan, äldre tanthäst, tömde hinken omedelbart. Såklart man ska dricka vatten när det erbjuds. Nästan lite girigt, för det var ju fri tillgång till vatten i hagen hon vistades i. Sedan tittade hon sig nöjt omkring på de andra hästarna med en stor nil vatten rinnandes ur munnen till en tydlig pöl framför henne (hur törstig var man då, om hälften åker ut igen?) och såg ut att säga "Det var MITT VATTEN!" till dem.
Andra hästar slafsar och tjoar med skvalpet. Men alla hästar verkar glada över uppmärksamheten och erbjudandet. Ingen har puttat undan hinken eller ignorerat den.
Många har kommit med den blöta mulen på min hand och duttat till den. Lite som de tackat för erbjudandet, eller försöker ta in min lukt för att komma ihåg vem det var som kom med vatten.
Några hästar har bara druckit en liten klunk, någon deciliter bara, ungefär som att de inte vill vara oartiga när jag nu gjort mig besväret att komma med en hink. Vissa har mer sett ut att låtsasdricka, och jag vet inte ens om de fick i sig något, utan om de bara vänligt gjorde vad de trodde jag förväntade mig av dem...
...ungefär som om jag var ett förväntansfullt barn som just bjudit in dem på Tea-party och de deltar som vänliga och tålmodiga vuxna...
.
Kommentarer
Skicka en kommentar