Kattastrof-kontot, med två "t"
Minns ni den där tiden då jag genomgick det där tunga året 2013 och blev bostadslös och Galishimo råkade ut för den allvarliga olyckan...? Den tiden ja. Den lilla parentesen ja...
Då gav min mamma mig en summa pengar, så jag skulle klara mig.
Jag har skämts en hel del för detta. Jag är ganska stolt över att klara mig själv och att vara helt självförsörjande. De där pengarna som hon gav har alltid känts lite olustiga. Varför ska hon betala för att jag gjorde dåliga livsval och inte hade någon budget när jag separerade? Nu har min mamma gjort friskt motstånd mot att få tillbaka pengarna från skitåret 2013, men eftersom jag tar upp det hela tiden så har jag, genom enträgen och långvarig nötning, fått henne att ge upp och lämna kontonumret till mig. Min tanke är att jag ska avbetala 300 kronor i månaden på autogiro tills hon fått tillbaka det hon gett mig.
"Men, det behövs inte. Vad ska jag med de pengarna till?" har mamma sagt men jag har sagt att hon kan väl unna sig något särskilt för dem. Hon har inte låtit helt nöjd över detta. Det går väl emot hennes mamma-instinkter att ta emot pengar från dottern.
Men idag lät hon klart nöjdare. Pengarna ska tydligen sparas och läggas undan i ett särskilt konto. Katta-strof-kontot. Eftersom hon räknat ut att det är sannolikt att jag hamnar i deep shit även i framtiden, så kan det vara bra om hon avsatt pengar på ett särskilt konto som hon kan plocka ut och ge mig när nästa kattastrof kommer. Katta-strof. Så när jag betalar in pengar på autogirot så täcker jag en slags personlig försäkring i "Försäkringsbolaget Mamma" som täcker dåliga livsval, och detta utan vare sig egenvinst eller räntesats.
"Men du måste vänta minst en månad innan du behöver det, för kontot är väldigt tomt för tillfället." förklarade hon.
"Nästa månad täcker kattastrofkontot ifall du tappar plånboken eller om bankomaten slukar ditt kort eller så, och du behöver lite underhållsmat. Sedan kan katastrofen stiga allt eftersom kontot växer." sa hon nöjt.
Skönt att man har en mamma som tror på en.. i alla fall...
.
.
Då gav min mamma mig en summa pengar, så jag skulle klara mig.
Jag har skämts en hel del för detta. Jag är ganska stolt över att klara mig själv och att vara helt självförsörjande. De där pengarna som hon gav har alltid känts lite olustiga. Varför ska hon betala för att jag gjorde dåliga livsval och inte hade någon budget när jag separerade? Nu har min mamma gjort friskt motstånd mot att få tillbaka pengarna från skitåret 2013, men eftersom jag tar upp det hela tiden så har jag, genom enträgen och långvarig nötning, fått henne att ge upp och lämna kontonumret till mig. Min tanke är att jag ska avbetala 300 kronor i månaden på autogiro tills hon fått tillbaka det hon gett mig.
"Men, det behövs inte. Vad ska jag med de pengarna till?" har mamma sagt men jag har sagt att hon kan väl unna sig något särskilt för dem. Hon har inte låtit helt nöjd över detta. Det går väl emot hennes mamma-instinkter att ta emot pengar från dottern.
Men idag lät hon klart nöjdare. Pengarna ska tydligen sparas och läggas undan i ett särskilt konto. Katta-strof-kontot. Eftersom hon räknat ut att det är sannolikt att jag hamnar i deep shit även i framtiden, så kan det vara bra om hon avsatt pengar på ett särskilt konto som hon kan plocka ut och ge mig när nästa kattastrof kommer. Katta-strof. Så när jag betalar in pengar på autogirot så täcker jag en slags personlig försäkring i "Försäkringsbolaget Mamma" som täcker dåliga livsval, och detta utan vare sig egenvinst eller räntesats.
"Men du måste vänta minst en månad innan du behöver det, för kontot är väldigt tomt för tillfället." förklarade hon.
"Nästa månad täcker kattastrofkontot ifall du tappar plånboken eller om bankomaten slukar ditt kort eller så, och du behöver lite underhållsmat. Sedan kan katastrofen stiga allt eftersom kontot växer." sa hon nöjt.
Skönt att man har en mamma som tror på en.. i alla fall...
.
.
Föräldrarnas privilegium att bara få luta sig tillbaka och säga »vad var det jag sade« redan i förväg kan vara ganska jobbig. Men också ganska trygg. Man kan inte ljuga för mamma, i alla fall inte så länge. :-)
SvaraRadera