Hur man botar ridrädsla

Det värsta var att sitta upp på Galishimo. Pulsen skenade iväg. Jag mådde illa. Jag tänkte att det här kommer aldrig att gå. Det här kommer aldrig... aldrig att gå. Efter mycket magont och vånda så lyckades jag slutligen komma upp i sadeln. De första stegen så vrålade ridrädslan att jag måste av. Ja måste av nu. På en gång.

Sedan gick det över. Jättemärkligt vad det gick över. För teoretiskt sett så hade jag massor att oroa mig över. Massor. Galishimo var lite i farten. Men det gjorde inget. Det var verkligen inga problem för mig. Jag blev inte ens rädd utan kom på mig själv med att börja skratta. Sedan så fick jag ju allt på film och insåg att jag håller ju balansen hyfsat bra. Jag gör ju rätt. Jag är inte en hjälplös vante som fladdrar vind för våg.

Värre blev det för den snälla tjejen som skulle hjälpa till och föreslog lite plumsande i djupsnö, så att han skulle bli av med lite energi och få arbeta sig lite trött. Hon föll i alla fall mjuk...

Vilken dag.. jag behöver nog smälta den här dagen. Det var i alla fall väldigt roligt. Roligt att inte vara ridrädd och ledsen. Roligt att få lite hjälp. Roligt att Galishimo kunde bralla utan att jag fick panik. En lättnad över att min ridhjälp inte slog sig när hon föll av honom, utan tog det hela med humor. Hoppas bara Galishimo klarar sig undan blessyrer nu. När tjejen fallit av så gled sadeln under magen, och han skenade iväg i full fart hemåt... Så han hade lite sår kring fötterna...
.