"Arabmänniskor"

Livet har ju blivit så, att jag egentligen bara har min häst. De senaste åren har livet i övrigt varit förändring och jag har bytt arbetsuppgifter och arbetskollegor. Kärleksrelationer har tagit slut, och hunden avlivats. Det är bara han som är kvar. Och jag älskar honom bara mer för varje år som går. Inte för vad han gör, utan för den han är. Att han ofta gnäggar när han ser mig. Att han får mig att våndas, bli livrädd, bli sprängande stolt, att tvivla och att våga hoppas. Ibland går jag igenom hela nämnda känslopaletten på en halvtimme. Som idag när vi mötte två skotrar som körde alldeles för snabbt på ett fält en bit bort.

Han ruskar om mig och håller mig sysselsatt. Jag har aldrig tråkigt. Han är nu det enda jag har kvar och han tar med glädje all plats. Och jag låter honom. Dom är lite speciella arabhästarna. Det finns till och med många som pratar om "arabmänniskor" eftersom just denna hästras drar till sig en viss typ av människor. Kanske dom svaghjärtade, de romantiska, de som dagdrömmer. Kanske de som tänker med hjärtat.

Jag tänker att det kanske är tvärtom. Man är en vanlig människa tills man träffar en arabhäst. Sedan bryter de långsamt ned hjärtat. Och så blir man svag för dem. Och låter sig svepas med av dem.
.