En sån där dag... till..
Jag vaknar på morgonen och städar undan julen och går igenom ekonomin. Jag har sovit dåligt och blir inte på bättre humör av att märka att jag sprängt min månadsbudget, igen. Jag skäms över min dåliga planering och försöker strukturera om budgetplanen. Jag påminner mig själv om att ta med en matlåda på arbetet... lite smått sur och muttrandes. Men först ska bilen besiktas så jag måste skynda mig till bilbesktningen....
... men bilen startar inte... Där gick de besiktningspengarna i sjön! Och hur ska jag hinna till arbetet?!
Jag springer uppför trapporna och letar i förrådet efter täckbyxor. Det är - 20 grader ute.
Jag hittar dem inte.
Jag vänder upp och ned på förrådet så det blir en oigenkännlig hög av blandade redskap, kläder och kartonger.
Jag hittar täckbyxor.
Jag hetsar iväg till jobbet, till fots. Med sömnbrist. 400 kronor fattigare för att jag missar min bilbesiktning. Jag springer i den tomma korridoren men av en följd slumpartade händelser och möten, så är korridoren tom på kollegor. Som den där zombiefilmen som börjar med att en kille vaknar upp på ett sjukhus och hela samhället är tömt och man stapplar förvirrat runt och undrar "vart är alla..?"
Jag misstänker en konspiration. Mot just mig. Motiv okänt.
Tänk om jag inte arbetar bra nu när jag tappat fokus... Det är nog bäst jag flexar ut och löser problemet med bilen innan jag tar itu med mitt arbete igen. Timmarna som tas ut får arbetas igen senare.
Jag ringer runt och söker efter hjälp. Till slut får jag tag på en kollega som kan hjälpa mig, om jag bara hittar startkablar.
Jag hittar inga startkablar. Jag letar runt som en iller i olika köpcenter i staden men kommer tillbaka tomhänt. Jag är nästan på väg att skälla ut en butiksförsäljare som säger att de alldeles, alldeles nyss blev slutsålda och att det kommer en ny laddning startkablar om någon dag.
Jag bestämmer mig för att återgå till arbetet, och öppna min matlåda för att få i mig lite mat för att kunna tänka klarare.
Jag hittar ingen mat. Lådan är fylld med enbart ris. Jag kommer på mig själv med att jag ju fyllt en matlåda med ris då jag kokat lite för mycket ris senast. Jag hade tagit en matlåda med avvikande färg och fyllt den med ris för att komma ihåg att just detta är rislådan och inte matlådan.
Jag muttrar och svär och värmer en skål med ris i micron.
Jag bränner händerna på skålen med ris när jag försöker plocka ut den ur micron.
Kollegan som jag tidigare desperat ringt efter, föreslår ett köpcenter lite utanför stan. Där kan det finnas startkablar. Hon kan skjutsa mig.
Jag hittar inga startkablar där heller och börjar vandra planlöst runt i cirklar och prata för mig själv.
Kollegan tar mig avsides och ber mig ta några djupa andetag, hon lägger en hand på min axel och säger lugnt. "Och så djupandas du. In med luft genom näsan..."
Jag hittar startkablar.
Kollegan och grannen startar med gemensamma krafter min bil. Jag jublar och lovar att sköta detta självständigt hädanefter. Och skyndar sedan till stallet.
I stallet möts jag av en mycket stolt häst med en 50 centimeter stor reva på sitt vintertäcke.
Jag muttrar och svär. Ett nytt vintertäcke kostar ca 700-1000 kronor och jag har inte råd att köpa ett nytt. Han har haft sönder två täcken i vinter och nu finns bara det olivgröna kvar. Jag blir arg och pratar förstånd med Galishimo:
"Du måste sköta dig i minst fjorton dagar till, förstått? Ingen stor reva på täcket på fjorton dagar. KLARAR DU DET?! VA? Jag måste vänta till nästa lön innan du revar upp nästa täcke!"
Galishimo nickar i samförstånd och lovar hålla sig i fjorton dagar.
Sedan går vi ut och träffar på renar för första gången. Galishimos ögon blir stora som tefat. Han fryser fast och trumpetar luft som en drake för att varna alla och envar för de märkliga muterade vildhästarna. Renarna flyr. Sedan dansar han besvärjelsedansen med sin svans som en griseknorr på ryggen och fnorkar och blåser luft igen. Och igen. Och igen. Sedan besvärjelsedansen. Igen. Han är väldigt upphetsad. Väldigt länge. Långt efter att renarna passerat och vi promenerat färdigt, är han upphetsad.
Och då kommer den. Äntligen. Lyckan. Lilla fina hästen. Nog är det spännande med renar, alltid.
Galishimo förundran över renarna lyckas alstra så mycket värme och kärlek, att jag lugnt och med ett leende kan jobba igen mina förlorade arbetstimmar på kvällen. Det är så mycket som är så magiskt och förunderligt och spännande i hans liv. Sådana där saker jag aldrig hade lagt märke till själv. Vad gjorde jag utan honom?
.
... men bilen startar inte... Där gick de besiktningspengarna i sjön! Och hur ska jag hinna till arbetet?!
Jag springer uppför trapporna och letar i förrådet efter täckbyxor. Det är - 20 grader ute.
Jag hittar dem inte.
Jag vänder upp och ned på förrådet så det blir en oigenkännlig hög av blandade redskap, kläder och kartonger.
Jag hittar täckbyxor.
Jag hetsar iväg till jobbet, till fots. Med sömnbrist. 400 kronor fattigare för att jag missar min bilbesiktning. Jag springer i den tomma korridoren men av en följd slumpartade händelser och möten, så är korridoren tom på kollegor. Som den där zombiefilmen som börjar med att en kille vaknar upp på ett sjukhus och hela samhället är tömt och man stapplar förvirrat runt och undrar "vart är alla..?"
Jag misstänker en konspiration. Mot just mig. Motiv okänt.
Tänk om jag inte arbetar bra nu när jag tappat fokus... Det är nog bäst jag flexar ut och löser problemet med bilen innan jag tar itu med mitt arbete igen. Timmarna som tas ut får arbetas igen senare.
Jag ringer runt och söker efter hjälp. Till slut får jag tag på en kollega som kan hjälpa mig, om jag bara hittar startkablar.
Jag hittar inga startkablar. Jag letar runt som en iller i olika köpcenter i staden men kommer tillbaka tomhänt. Jag är nästan på väg att skälla ut en butiksförsäljare som säger att de alldeles, alldeles nyss blev slutsålda och att det kommer en ny laddning startkablar om någon dag.
Jag bestämmer mig för att återgå till arbetet, och öppna min matlåda för att få i mig lite mat för att kunna tänka klarare.
Jag hittar ingen mat. Lådan är fylld med enbart ris. Jag kommer på mig själv med att jag ju fyllt en matlåda med ris då jag kokat lite för mycket ris senast. Jag hade tagit en matlåda med avvikande färg och fyllt den med ris för att komma ihåg att just detta är rislådan och inte matlådan.
Jag muttrar och svär och värmer en skål med ris i micron.
Jag bränner händerna på skålen med ris när jag försöker plocka ut den ur micron.
Kollegan som jag tidigare desperat ringt efter, föreslår ett köpcenter lite utanför stan. Där kan det finnas startkablar. Hon kan skjutsa mig.
Jag hittar inga startkablar där heller och börjar vandra planlöst runt i cirklar och prata för mig själv.
Kollegan tar mig avsides och ber mig ta några djupa andetag, hon lägger en hand på min axel och säger lugnt. "Och så djupandas du. In med luft genom näsan..."
Jag hittar startkablar.
Kollegan och grannen startar med gemensamma krafter min bil. Jag jublar och lovar att sköta detta självständigt hädanefter. Och skyndar sedan till stallet.
I stallet möts jag av en mycket stolt häst med en 50 centimeter stor reva på sitt vintertäcke.
Jag muttrar och svär. Ett nytt vintertäcke kostar ca 700-1000 kronor och jag har inte råd att köpa ett nytt. Han har haft sönder två täcken i vinter och nu finns bara det olivgröna kvar. Jag blir arg och pratar förstånd med Galishimo:
"Du måste sköta dig i minst fjorton dagar till, förstått? Ingen stor reva på täcket på fjorton dagar. KLARAR DU DET?! VA? Jag måste vänta till nästa lön innan du revar upp nästa täcke!"
Galishimo nickar i samförstånd och lovar hålla sig i fjorton dagar.
Sedan går vi ut och träffar på renar för första gången. Galishimos ögon blir stora som tefat. Han fryser fast och trumpetar luft som en drake för att varna alla och envar för de märkliga muterade vildhästarna. Renarna flyr. Sedan dansar han besvärjelsedansen med sin svans som en griseknorr på ryggen och fnorkar och blåser luft igen. Och igen. Och igen. Sedan besvärjelsedansen. Igen. Han är väldigt upphetsad. Väldigt länge. Långt efter att renarna passerat och vi promenerat färdigt, är han upphetsad.
Och då kommer den. Äntligen. Lyckan. Lilla fina hästen. Nog är det spännande med renar, alltid.
Galishimo förundran över renarna lyckas alstra så mycket värme och kärlek, att jag lugnt och med ett leende kan jobba igen mina förlorade arbetstimmar på kvällen. Det är så mycket som är så magiskt och förunderligt och spännande i hans liv. Sådana där saker jag aldrig hade lagt märke till själv. Vad gjorde jag utan honom?
.
Hahahahahaha!!!! Jag menar inte att din dag var rolig på något sätt även om den slutade bra. Men jag kan inte vänta på att du ger ut en bok (med illustrationer förstås) som jag kan köpa och få mig ett gott skratt av. Du har ett underbart sätt att skriva!
SvaraRadera