Ensam mörkerridning

Jag kände mig livrädd när jag stod på pallen för att sätta mig upp på Galishimo igen. Det var mörkt ute, jag har inte ridit ute i mörkret någon gång i år. Bara på den belysta ridbanan. Aldrig ensam utanför ridbanan. Men jag vill ju lära mig. Jag vill ju att allt ska vara möjligt för oss. Jag skakar lite i benen då jag är nervös, men har klätt mig varmt. Kvinnan bredvid mig ser snäll och positiv ut.
"Jag är livrädd nu, bara så du vet." säger jag på bred norrländska och biter ihop.
"Det här kommer att gå så bra, så." svarade Kvinnan, som om hon hade något annat alternativ än käcka tillrop. Sedan sätter jag mig upp. Det är -16 grader och kommer moln från Galishimos näsborrar. Jag känner hur Galishimo blir spänd i hela kroppen och drar ihop sig som en rädd kanin när jag kommit upp i sadeln. Jag hatar den posititionen. "Ready for take off"-positionen. Som typ galopphästar har i startboxen innan de skjuter iväg.

"Ska jag leda honom? Jag gör precis som du vill." frågar kvinnan vänligt och ställer sig bredvid oss.
"Nej. Eller jo. Eller nej. Eller jo. Nej! Håll fast hans ena tygel!" svarade jag tryggt och tillitsfullt. Eller jag försökte låta trygg och tillitsfull i alla fall. 

Sedan stapplar extremt spänd häst och extremt spänd ryttare några trevande steg ned förbi bilparkeringen. Hans huvud är rakt upp och han taktar och kurar ihop ryggen så han kan skutta iväg som en kängru, ifall det skulle behövas. I hans egen lilla mentala startbox.

Sedan passerar vi den farliga parkeringen på 100 meter som alltid är svår att rida igenom (belyst med skuggor och de där rackarns mystiska bilarna har ju bytt plats för varje gång han går förbi!) och vi kommer ut på fältet.
"Nu klarar vi oss! Nu ska vi plumsa i snö i mörkret!" säger jag lättat till kvinnan och börjar styra Galishimo mot dikeskanten. 
"Är det helt säkert, det?" svarar hon.
"Ja! Vi klarar oss härifrån!" säger jag, och noterar att jag åtminstone slutat skaka.

Och mycket riktigt. När vi kommit ut på fältet så är Galishimo lite osäker men klart med på uppgiften. Han plumsar och plumsar. Vi sticker ut ensamma i vinternatten och skrittar lite. När jag är rädd tar jag honom på en jätteliten cirkel så han inte ska sticka iväg, och när jag känner att vi båda slappna av så blir det en stor cirkel. Jag håller mig i närheten av hästhagarna så han kan se sina kompisar. De står där som mörka klumpar några hundra meter bort och tittar på oss. Jag fokuserar på att andas med magen och att åka med och inte vara så spänd. Ibland lyckas jag. Ibland lyckas jag inte. Galishimo plumsar och plumsar, i rask takt. Öronen är framåt som alltid. Efter en kvart slutar vi och jag klappar honom och berömmer honom storartat i mörkret.

"Det här gjorde vi bra!" sa jag till honom.

"...för att vara just oss!" lade jag till.

.