Han är min

Jag har märkt att bloggen förändrats lite kring hur jag beskriver Galishimo. Följer man mig enbart genom bloggen så kan man lätt få intrycket att han lugnat ned sig och blivit en stjärna. Det har han faktiskt inte. Han jagar upp sig titt som tätt, för mer eller mindre begripliga saker.

Den största skillnaden är att jag ändrat min inställning, och att jag ändrat mitt intresse för mitt arbete med honom. Jag struntar helt enkelt i hans utspel. Jag är inte längre intresserad av att jobba intensivt på problemet eller låta någon annan rida honom.

Mitt mål är enkelt: Han ska hållas mjuk, stark och i trim tills det är dags att rida honom på allvar igen. För jag vet att han blir lugnare när det är plusgrader ute. Om jag rör på honom flera gånger i veckan så minskas hans risker för flera sjukdomar och åkommor. Risken för övervikt och överviktsrelaterade sjukdomar minskar. Risken för fång minskar. Risken för kolik minskar. Att han håller på med något annat "vid sidan om" mitt uppdrag att motionera honom, bekommer mig inte så mycket längre.

Dessutom så behöver han kanske dessa utspel för att bli lugn och lydig en vacker dag. När han inser att skotrar i horisonten inte är ute efter honom. När han känner att han kan vara trygg även när flocken är långt borta. Han jobbar nog på att processa det, han med. Och om han (mot all förmodan) inte blir lugnare så gör det faktiskt inget.

Han är min häst. Vi har hittat vårt sätt att förhålla oss till varandra.