Den här sorgen

Jag är fascinerad över min sorgeprocess över Terven. Jag trodde aldrig den skulle bli så här utdragen. Nu när jag blivit piggare och njuter av att åka till gymmet så drabbas jag plötsligt av skuldkänslor. Jag får skuldkänslor för att jag "njuter" av att inte behöva vara hemma, som jag behövde när jag hade Terven. Då kunde man inte vara på gymmet hur länge som helst, då fick jag alltid rappa på lite, så inte Terven skulle bli för ensam. Jag kunde inte byta om, duscha och sminka mig på gymet, det gjorde man hemma, för att inte vara borta onödigt länge. Det var viktigt för mig att vara med henne.

Och så hade ju alltid promenaderna hög prioritet. En timmeslång promenad per dag, minst! På helgerna ännu längre! Nu, när hon är borta, så kan jag skippa promenaderna och göra annat i stället. Och det kan ju vara skönt. Väldigt skönt.

Men då slår skulden in. Ska jag går runt och njuta nu när min bästa vän är borta?! Hon som följt mig genom halva sverige? Hon som sett till att jag känt mig trygg i Enköping, Bollnäs, Haninge, Ingarö, Östersund, Arvidsjaur, Gävle, Östhammar! Hon som alltid tröstat mig, i tretton år, när jag varit ledsen eller rådlös. Hon som alltid följt mig när jag bytt ort, för karriär eller relationer, och som varit min trygghet. Hon som alltid sett till att jag känt mig behövd och viktig. Ska man gå runt och njuta, när hon aldrig mer kommer tillbaka? När hon är borta för alltid? Min absolut enda familjemedlem jag haft genom hela mitt vuxenliv? Min följeslagare som gjorde mig modig och fick mig att våga flytta.

Och så sitter man där igen, trots att ett halvår gått, och gråter. Man gråter för att tiden har sin obarmhärtiga gång och nu har man kommit till en ny fas då man kommer på sig själv att njuta. Och det känns bra. Och för jävligt. På samma gång.

Livet är förändring...