Fin

Jag gick till sjukhagen och checkade Galishimo. Nu står han i en liten hage mitt bland andra hagar, med andra hästar. För första gången sedan han kom hem efter olyckan, så såg han ut som vanligt. Han såg lugn ut. Han var med sin flock igen. Visserligen instängd i en liten ruta, men det verkade han ha accepterat. Han var utomhus. Och han kunde sola. Och titta sig omkring. På de andra hästarna. Hans förra hagkompisar, som han levde lösdriftsliv med, höll sig i närheten. De låg och sov bara några meter bort, eller så stod de bara och tittade på honom. De gick iväg och åt lite gräs på ängen, och så kom de tillbaka till Galishimo, och höll sig i närheten. Så värmande för hjärtat att se!

Jag lämnade stallet. På riktigt. Inte bara fysiskt utan även i tankarna.  Jag gick ut på stan och började gå runt lite i olika affärer och kika. Jag hade för stora mjukisbyxor, en bikinitop som var för stor, och ett för litet linne på det. Allt i olika färger, som inte matchade varandra. Jag skämdes lite. Det har inte funnits tid att köpa nya kläder i rätt storlek sedan jag gick ned i vikt. Jag separerade ju direkt efter viktnedgången så då fanns det inte ekonomi för det. Eller lust att göra sig fin.

Jag fann ett linne och en klänning som passade mig perfekt. Jag fick en drop-in-tid på en frisersalong hos en praktikant som toppade håret på mig, och grejade med det, i en fin frisyr. Hon fnissade och tappade lite frisörprylar men hon var urtrevlig. Jag höll på att smälla av när hon visade slutresultatet. Så fint det blev! Så enkelt men ändå så fint. Har aldrig känt mig så fin när jag lämnat en frisersalong. Leve prakikanten!

Sedan bytte jag om till mina nya kläder i ett ombytesbås och klev ut som en ny människa. Nästan som en ny människa. Jag tittade mig i spegeln och kunde knappt tro att det var jag som stod där. Så här brukar jag inte se ut... Jag ser ju fin ut.

 

 

Alltså tänk skillnaden.

För 11 månader sedan, inte ens ett år sedan, så vägde jag nästan 70 kilo.

Och då såg jag ut så här...