Tolerans

Jag har inte landat ännu i min semester. Jag gruvar mig varje morgon för att åka till Galishimo. Jag kan inte hjälpa det. Jag mår illa av att se honom instängd och frustrerad. Jag vill bara sätta mig mot boxdörren och gråta över att han inte får gå på grönbete som alla andra hästar, och att han inte får springa runt och njuta av sommaren. Han är gjord för att springa. Han, om någon.

Senaste promenaden var en mardröm. Han vände sig mot mig och stegrade, flyförbannad. Han biter och "hytter" mot mig. Jag måste hela tiden hålla ett vaksamt öga på honom. Inte lita på honom. Jag hatar att gå på promenaderna med honom. Alla verkar förvänta sig att jag ska vara lättad och glad över att han klarat sig också.
"Men vad SKÖNT att han klarat sig! För han blir väl helt bra? Det blir han väl? Va?" säger de glädjestrålande precis som att det vore självklart att skadan kommer att läka perfekt. Jag nickar matt och hör i bakgrunden hur han ledsamt skriker från sin instängda plats, i det tomma stallet.

Det är inte alls självklart. Det var veterinärerna tydliga med. Det såg bra ut, men inget är självklart. Man får se på läkningen. Men många korta promenader borde underlätta en korrekt läkning. Och han är ju ung. Det kan bli jättebra!

Samtidigt har jag inte smält separationen heller, det nya livet. Våren och sommaren har inneburit så mycket förändring för mig, på så många plan. Men jag måste fortsätta rådda i det praktiska kring olyckan. Som att lämna tillbaka transporten, som jag lånat, tio mil bort. Och då måste jag låna en bil med dragkrok igen och ringa runt lite igen, låta käck och trevlig på rösten.
"Joalltså skulle DU kunna tänka dig att byta bil med mig för en dag? Du får givetvis tillbaka din bil fulltankad..." kvittrar jag. Med lätt huvudvärk. Det är jobbigt att be om hjälp.

Men allt går i lås, och jag får tillbaka transporten till uppfödarna. Jag kan pusta ut i en skuggig plats på altanen hos dem. Jag får kaffe och mackor och en bulle och några skratt. Och sedan fick jag klappa den finaste nya prinsessan på gården. Då glömde jag allt för en stund. Hon kunde lika gärna varit ett sagoväsen. Hon bestod vara av ben och fluff. Och kärlek. Hon ställde sig så nära mig hon kunde, på långa, långa ben, och frågade vänligt:

"Klappa?"

Så jag klappade henne givetvis. Glädjestrålande. Och länge. Nästan så den lilla fluffiga bäbispälsen höll på att nötas bort. Vilken stjärna. Som ett litet levande lyckopiller. Allt blir bra. Förr eller senare.