Det går framåt
Idag hämtade jag terven hos pappa. Hon blev lämnad hos pappa i våras när jag separerade och inte visste vart jag skulle bo.
Terven har bott mitt ute i norrlandsskogen och varit fri och okopplad hela dagarna. Hon har haft en hund och katt omkring sig, åkt på släktkalas, dop (!) och socialiserat sig på diverse sammankomster, pappa och Kristina är väldigt sociala av sig och har ofta besök. Kristina har varit hemma en hel del under sommaren när pappa jobbat. Terven har troligen haft en aktivare semester än vad jag haft. Det kändes lite taskigt att ta henne därifrån, till min lilla etta. Jag kan ju inte erbjuda henne samma goda liv. Men hon är mitt ansvar och jag vill ta hand om henne det bästa jag kan. Det känns skönt att ha henne hemma igen.
Jag tog ju med mig dem, när jag tog terven, och gav bort dem till Kristina, när de bara var två, tre centimetrar. Så nu är det smultronblommor lite här och var hemma hos pappa! Kristina fortsatte driva upp dem och planterade ut dem lite varstans kring huset. Lite smultron i något hörn, lite smultron vid en stubbe, lite smultron vid en morotsodling, och det finnaste var nog smultronblommorna som blommade ur en kaffepanna på en rostig cykel. På något vis gladde det mig väldigt. Allt blev inte förstört efter separationen. Lite gick att bevara. Separationen kändes som en känslomässigt blossande villabrand, och jag har sörjt allt jag förlorat. Men smultronen är ju kvar. Och fina var dom!
Terven har bott mitt ute i norrlandsskogen och varit fri och okopplad hela dagarna. Hon har haft en hund och katt omkring sig, åkt på släktkalas, dop (!) och socialiserat sig på diverse sammankomster, pappa och Kristina är väldigt sociala av sig och har ofta besök. Kristina har varit hemma en hel del under sommaren när pappa jobbat. Terven har troligen haft en aktivare semester än vad jag haft. Det kändes lite taskigt att ta henne därifrån, till min lilla etta. Jag kan ju inte erbjuda henne samma goda liv. Men hon är mitt ansvar och jag vill ta hand om henne det bästa jag kan. Det känns skönt att ha henne hemma igen.
Minns ni de små smultronplantorna jag kämpade med i våras? De som jag drev upp som frön och som jag inte ville lämna när jag flyttade från exet?
Jag tog ju med mig dem, när jag tog terven, och gav bort dem till Kristina, när de bara var två, tre centimetrar. Så nu är det smultronblommor lite här och var hemma hos pappa! Kristina fortsatte driva upp dem och planterade ut dem lite varstans kring huset. Lite smultron i något hörn, lite smultron vid en stubbe, lite smultron vid en morotsodling, och det finnaste var nog smultronblommorna som blommade ur en kaffepanna på en rostig cykel. På något vis gladde det mig väldigt. Allt blev inte förstört efter separationen. Lite gick att bevara. Separationen kändes som en känslomässigt blossande villabrand, och jag har sörjt allt jag förlorat. Men smultronen är ju kvar. Och fina var dom!
På kvällen fick jag ett sms om att stallägarna fixat en lite större sjukhage till Galishimo. Jag behövde tydligen inte lyfta ett finger för att få det gjort, utan nämnde bara att det var dags för honom att flytta till en något större hage, enligt veterinärens rekomendationer. Det kallar jag bra service! Plötsligt fick jag ett sms med en bild på en mycket glad Galishimo i en större hage. Det kändes bra. Riktigt bra. Nu blir han säkert ännu lugnare och lättare att hantera, när han får gå runt lite.
Den värsta perioden är kanske över nu.
Det är kanske nu det börjar vända.
På riktigt.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar