Tolerans

Det börjar långsamt falla in i någon slags rutin. Jag går till stallet på morgonen och tränar Galishimo. Han har blivit mycket trevligare nu. Han är lättare att leda och lite lugnare. Jag börjar känna igen honom. Jag börjar kunna andas ut. Jag börjar förstå hur saker ska skötas i stallet också. Rutinerna och så. Jag blir inte lika trött av det. Det går snabbare och snabbare.

Mitt på dagen åkte jag till stranden och solade i värmen. Njöt i fulla drag. Sedan tillbaka till stallet, Mickan hjälpte mig att byta bandage på Galishimo. Såret såg jättefint ut. Torrt och inte svullet. Jag fick peta och greja där på såret, för Galishimo. Han skötte sig fint. Mickan skötte bandageringen och visade mig hur jag skulle göra för att det skulle bli bra. Sedan fixade jag med resten av rutinerna.

Efter detta blev jag hembjuden på fika av en annan hästtjej. Jag satt i hennes fina kök och tittade ut genom köksfönstret på hennes hästar, som betade i hästhagen utanför... jag kom mig inte därifrån förrän vid halv åtta på kvällen. Det fanns så mycket att prata om.

 
 
Jag kommer närmare och närmare en slags tolerans över hur livet ser ut just nu.
Och det är inte ett så dåligt liv, igentligen.
Det blev bara inte som jag tänkt mig.
 
.
.


Kommentarer

  1. Anonym5 augusti 2013 kl. 19:56

    Heja dig!!! Även fast jag inte känner dig är du min förebild, ditt ärliga sätt att skriva om livet gör mig glad. Du fixar ju allt. Jag har fått pepp med min egen häst som emellanåt gör mig rädd, jag har haft svårt att erkänna det tidigare, men nu har jag insett att det är ganska fånigt att låtsas bort sin rädsla. Det har blivit mycket enklare!!!
    Kram Eva

    SvaraRadera
  2. Katarina Bildström7 augusti 2013 kl. 09:11

    Tack för din feedback Eva! Nu känns det bättre för mig med!:P Nej, rädsla är en reaktion, inte ett beslut! Alltså borde man inte behöva skämmas för det...!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer