Det här med ensamhet

Jag har alltid varit lite rädd för att bli ensam. Min största mardröm sedan tonåren har varit att vara ensam, oälskad, ogift och inte få några barn. Det intressanta med det hela är att jag, trots att jag är livrädd för att vara ensam, hela tiden sökt mig till ensamhet under hela mitt liv. Som två paradoxala drifter som inte går att förena och som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag har dragit mig undan för att ladda batterierna. Jag har dragit mig undan för att samla tankar. Jag har ägnat hela semestern åt hästen och... ensamhet.

Trots att jag mått dåligt periodvis, och inte alls tyckt att separationen var enkel, så är det oerhört skönt att ha en egen lägenhet nu. Jag kan stanna här inne hur mycket som helst. En hel dag om jag vill. Jag kan läsa böcker, surfa, slötitta på tv, chatta med vänner, bada i badkaret, eller bara existera. Jag har jättegoa vänner och bekanta så jag vet alltid att de finns där om jag behöver dem. Jag fick till och med lite choklad på posten igår, av en vän. Och frön. Som ska intagas oralt. Jag hoppas det inte är droger. De påstås vara "nyttiga frön". Hm. Jag återkommer med rapport om det....

Ibland tar jag en kaffe med någon man, eller en lunch med någon annan. Det brukar vara kul, i en timme eller så. Jag möts av vänlighet och humor och tinar upp ganska snabbt. Sedan skyndar jag mig hem. Låser dörren efter mig. Lägger mig raklång på sängen, och andas lättat ut.

Vad lugnt det är här. Vad skönt det är här...


.