Ett steg bakåt... och framåt

Galishimo har blivit svårare att hantera ett tag nu. Han bockar, stegrar och sparkar. Jag blir alldeles svettig och slutkörd av att hantera honom. Och rädd också. Jag tittar ständigt på klockan för att få de obligatoriska tio minuternas "promenad" att gå men jag orkade inte i morse. Jag gick in i stallet och satte fast honom i stallgången och sedan gick jag därifrån. Jag vände mig till en meriterad unghästutbildare och sa
"Det är femtio meter från stallgången till hans box. Jag vet inte om jag fixar det... kan du ta honom?"
"Nej. Det är för stor risk att hantera honom." sa hon och rådde mig att använda pisken mer, och mer skyddsutrustning. Jag gick undan och grät för mig själv en stund, och sedan samlade jag mig för att ta Galishimo den sista biten. Den sista biten blev minst sagt... dramatisk. Han galopperade runt mig i cirklar och studsade som en gummiboll. Jag rodnade i hela kroppen och blev alldeles stum i högerarmen av att hålla fast honom. Just nu hatar jag faktiskt honom. För tillfället gör jag faktiskt det.

Någon timme senare kom veterinären för att kolla bandaget och ta bort stygnen på honom efter operationen. Hon tittade bara på honom lite kort, när han studsade runt mig i cirklar, och hon såg skeptisk ut:
"Jag kommer att ge honom så mycket lugnande han kan få, men jag tänker inte utsätta mig för några risker. Jag ger honom ett försök, och om han sparkar så får han sövas i en klinik. Jag ser i hans journal att han varit svårhanterlig."

Sedan stenade hon honom ordentlgit med  en sprutande lugnande medel för hästar, så att han knappt kunde stå på benen. Och stygnen gick bra att få bort. Nu behöver han inte ha bandage mer. OCH så får han nu vistas utomhus i en sjukhage, i stället för att vistas inne i en box i stallet hela dagarna. Nu ska han ju tas in och ut enligt ett "rullande schema" tillsammans med de andra hästarna som sover i box på nätterna.

När det där med "rullande schema" gick upp för mig om att andra ska ta ut och in honom, så insåg jag att det faktiskt finns något värre än att bli skadad av Galishimo. Det är ju att han skulle skada någon annan. Tänk om han skadar någon som aldrig bett om att ha med honom att göra. Därför har jag enträget insisterat på att ingen behöver ta ut eller in Galishimo ur sjukhagen, om de inte vill. Det är faktiskt bättre att jag tar honom. Ifall det händer en olycka. Jag går hellre undan och gråter i ett hörn emellanåt än får ett samtal om att han sparkat någon i magen.

"Det är lugnt, jag har haft med en värre häst att göra!" sa tjejen som skulle ta in honom i kväll. Och enligt ryktet så har hon ju faktiskt det. Utan några olyckor. Jag kände mig lite lugnare då. Han blir kanske tröttare av att gå i en sjukhage också. Han kan ju titta på andra hästar.

Och studsa för sig själv...