Visst är det tungt

Semesterdagarna går åt att vakna, sträcka på sig. Åka till stallet. Galishimo är ordinerad strikt boxvila en vecka och är ensam i ett tomt och mörkt stall hela dagarna. I sin box. Han gnäggar ofta och vankar lite. Jag försöker vara där och pysslar med honom men han är rastlös och svårhanterad. Jag tar honom på promenad i cirklar i ridhuset, då han är för vild för att hantera utomhus. Han biter mig inte men han drar bak öronen och gapar efter mig som en piraya. Det ser lite illa ut men han biter mig inte. Bara hytter med tänderna. Han är arg för att jag stänger in honom och inte låter honom springa. Jag försöker att knuffa tillbaka honom och försöker visa att jag inte tolererar att han går på mig. Men olustkänslan i magen molar. Jag tycker synd om honom, och jag tycker synd om mig själv.

Sedan  åker jag hem och pysslar med något mitt på dagen, sedan åker jag till stallet igen. Mockar. Letar kvistar åt Galishimo. Pysslar med honom. Jag väger höpåsar för morgondagen. Jag vandrar runt i cirklar i ridhuset med en ilsken piraya, som hatar sin hemska matte som inte låter honom springa. Han gillar mig inte nu. Han gillar mig verkligen inte nu. Det känns i hela kroppen. Olustigt.

Sedan åker jag hem.


Jag känner mig låst.



Jag hade velat ta en roadtrip till södra sverige och träffat Karin och Runa. Mina bästa vänner jag hade innan jag flyttade till Västerbotten. Jag saknar dem så. Kanske kunde jag ha vandrat runt i Uppsala. Kanske åkt ännu längre söderut. Kanske letat efter en spännande arbetsintervju. Eller rest norrut. Kanske fjällen. Kanske fjällvandrat. Det är så mycket jag kunde ha gjort. Kanske gått på date med någon. Eller bara druckit ett glas vin efter middagen. Kanske. Vitt vin. Jag älskar vitt vin. Någon spontan dagstur någonstans.

Inte flänga skytteltrafik tur och retur till stallet som ligger 16 km bort. Allt utom det.

Men jag vänjer mig. Den här semestern får bli så här. Efter att den här semestern har passerat, så önskar jag mig att livet vänder, bara. Jag önskar mig att livet får lite flyt. Att saker blir bra. Att Galishimo blir bra. Att jobbet blir bra. Att allt bara blir bra.

Det går ju inte sätta sig ned och bara ge upp heller.


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer