10 veckor efter separationen

Det här är en av de bästa dagarna sedan separationen. Jag vaknade för första gången i min egen dubbelsäng, som jag fått tillbaka från sambon. Jag har ju legat på luftmadrass eller lånad soffa i tio veckor nu. Jag har spenderat denna härliga morgon med att äta frukost, dricka kaffe med lite mörk choklad, och läsa en bok. Jag har nu äntligen en TV som står påslagen med låg volym och jag sneglar på den ibland. Jag har köpt en microvågsugn och är gladare än någonsin över att äga den. Man fattar inte hur mycket man behöver en microvågsugn förrän man står utan...

Jag har inrett badrummet i grönt och jag är så stolt över hur mysigt det blev. Jag har en mjuk, röd, ryamatta på golvet vid sängen. Mattan känns så skönt mot fötterna att jag envisas med att gå barfota här hemma. Jag har blommor i fönstret. Nu har jag ett hem! Bara lite småfix kvar. Ett fint sängöverkast och lite fler kuddar behövs. Lite fler lampor måste jag också ordna, till hösten. Ska satsa på en fin tavla också, mot den vita väggen Och en tavel-lampa, jag tänkte ge väggen lite "hotellrumskänsla". I framtiden ska jag nog måla om fondväggen och fortsätta pyssla. Men det får ta sin egen tid. JAG får ta min egen tid. Jag vill stanna och reflektera nu. Skriva och fota och vara.

Jag känner mig lycklig. Jag fixade det här. Jag har varit bostadslös och allt har känts så hopplöst osäkert, men allt har löst sig och jag har både kunnat behålla både bilen och hästen. Allt har löst sig. Allt blev bättre! Jag är så glad!

Livet blir inte sämre av att äga Galishimo heller...



Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer