När det inte är bra att vara positiv

Jag har inte sett någon som helst fördel med sorg. Alltså. Verkligen ingen fördel. Det är obehagligt, det gör ont, det är långdraget, det är förvillande likt en depression. Det är svårt att hinna med att sörja när man jobbar heltid, och så vidare. Det är verkligen inte heller trendigt. Jag ska ju vara glad och lyckad och sätta ut bilder på facebook där våra mina ungar (som inte finns) plockar midsommarblomster.

Det finns jättemånga fördelar med att undvika sorg. För det första blir jag klart gladare av att undvika sorg. Jag har kunnat aktivera bort sorgen med trevliga upplevelser. Smärtan försvinner. Då får jag ju intrycket av att jag gjort rätt. Sedan så har jag nog blivit omedvetet uppmuntrad av omgivningen.
"Du är stark" får jag höra när jag inte befattat mig med sorg. När jag lagt locket på har jag fått uppmuntran.
"Tur att du är så självständig". Och det har ju kännts jättebra. En annan fördel är nog att jag använt undvikandet av sorg som en slags hämnd. Särskilt efter separationer.
"Titta på  mig NU! Jag har roligt! Moaa haa haa ha!" har jag ibland försökt förmedla bara för att... ja hämnas lite. Inte medvetet men... det har blivit så. Det har känts bra för mig att ha roligt efter en separation.

Problemet är bara att jag fått något slags tryck i kroppen. Jag får kraftiga humörsvängningar. Jag blir euforisk och jättearg för minsta lilla. Jag drar mig kraftigt undan och är väldigt kontaktsökandeom vartannat. Jag pendlar mellan känslan av ingen aptit alls till att vara superhungrig och supertörstig. Jag har svårt att koncentrerar mig och att hänga med. Det värsta är sömnen. Den har inte fungerat som den ska på länge. Jag sover alldeles för lite. Trots att jag hela tiden försöker att distrahera mig själv. Trots det.

Och jag har hela tiden mentalt jobbat mig ifrån den reaktionen genom att säga
"Jag förstår mig inte på min kropp. Jag förstår mig inte på mina hormoner. Jag förstår inte varför jag pendlar så kraftigt i humör. Jag förstår inte varför jag inte somnar på kvällarna. Jag förstår inte varför jag är så energilös. Jag brukar ju VILJA göra saker. Det här är inte JAG. Snart blir jag väl sjuk också. Som vanligt."

Jag kastar ut mig uttryck efter uttryck om att "jag" och "kroppen" är olika delar. Jag säger mening efter mening där jag förtydligar att jag inte vill befatta mig med min egen "kropp".

"Jag är inte mig själv nu." kan jag säga.

Men det börjar bli tungt att välja bort sorg,
eller måla in sorgen i ett hörn av "positivt tänkande"
och jag orkar inte längre räta på ryggen, rycka på axlarna, och säga
"Äh. Man blir starkare av motgångar, jorå, så är det."

"Jag är inte mig själv nu." brukar jag säga.

Eller det kanske är precis vad jag är. När det är som värst. Mig själv. Kanske är jag mer "mig själv" när jag är vaken klockan 02.00 och vrider på mig, än vad jag är under dygnets andra 23 timmar. När jag inte distraherat mig.


För att undvika missförstånd: Jag vill också tillägga att jag aldrig ångrat en sekund att jag separarerade. Jag har inte vänt mig om en enda gång. Det finns inget som gör att jag vill befatta mig med mitt ex. Jag har inga goda stunder som jag längtar tillbaka till för de är helt enkelt för få.  

Men jag sörjer att livet inte blev som jag tänkt mig.
.