Att be om hjälp

Är det något jag verkligen behövt lära mig, och behövt förstå, så är det att människor faktiskt är snällare än vad jag tror. Jag börjar fatta det nu. Jag har missat det, någonstans på vägen. Kanske genom livet. Men det börjar lossna. Jag börjar förstå.

 

Jag behövde hjälp med att sätta upp TV:n ordentligt och satte ut på facebook att jag behövde hjälp. Det är ganska nytt för mig: Att be om hjälp. Att jag vågar stå för att jag inte klarar allt på egen hand. Det är ganska stort. Det är olikt mig. Lite nervös var jag, över att ingen skulle svara. Jag var rädd att min förfrågan skulle stå där blinkande ensam på facebooksidan och alla mina över 350 + vänner kunde konstatera att jag hade problem som inte blev lösta. Att jag var ensam.

 

Ja. Men så blev det ju inte. Inom 24 timmar så sitter ju TV:n alldeles fantastiskt fint på väggen. Och nu blev det välgjort. Med vattenpass och fina prylar och rätt skruvar och rätt plugg. Och jag fick dessutom en liten lektion i hur jag ska göra framöver och vad som är viktigt att tänka på, samt skillnaden på platta skruvhuvuden och konvexa skruvhuvuden.

 

Det var exets kompis som hade vägarna förbi, och han gjorde ändå ett liknande pyssel i sin dotters lägenhet, inte så långt från mig. Så det gick snabbt. Jag var inte till besvär. Att sätta upp TV:n var inte besvärligt. Det var ingen idé att erbjuda pengar eller något i utbyte som tack för hjälpen, för det var så uppenbart att han inte tyckte det var nödvändigt. Jag tittar på facebook igen och en gammal skolkompis, som jag gick grundskolan med, och knappt heller pratat med på 20 år, undrar hur det går och om jag behöver hjälp. Annars har han en bra slagborr. En vän som inte bor i Skellefteå har frågat sin kusin som bor på orten, om han kan hjälpa.

 

Människor är så snälla. Det gäller ju bara att våga erkänna att man kört fast.

 

Jag måste bära med mig det här, och komma ihåg det.