Självförtroende

Jag och Nina åkte tillsammans till Hudiksvall för att hämta Galishimo. Jag fick låna en rejäl dieselbil med dragkrok av Mari. Transporten hade Galishimos uppfödare lämnat vid kliniken i Hudiksvall. Jag hade jobbat 12 timmar innan dess, sovit 4 timmar. Nina var på strålande humör. Det var fuktigt och dimma med ett segt, ihållande regn, hela dagen. Vi startade klockan 05 på morgonen och rullade timme efter timme. Men det går. Allt går.

Så fort Galishimo hörde att jag ropade efter honom, på kliniken, så skriade han genast ett högt gnägg. Jag såg genast att han blvit riktigt fint omhändertagen. Han var välryktad och alldeles glansig i pälsen. Han har verkligen sett ut lite som en köttbulle, men på grund av koliken och boxvilan så hade han smalnat av ordentligt och såg väldigt fin ut. Jag lastade in honom i transporten som om det var den naturligaste saken i världen. Jag stängde transportluckan och såg till att allt satt fast. Nina har tävlat i Dressyr och kört enormt mycket transport tur och retur till olika träningar, så det kändes tryggt. Hon hade också BE-körkort och behörighet att även köra tyngre lass än vad jag och Galishimo var.

Från Örnsköldsvik så körde jag transproten helt själv, de sista 25 milen. Genom rondeller och ut efter E4:an. Trots sömnbristen så började jag känna mig allt mer stolt. Jag som känt mig så vilsen med Galishimo, som känt att lastning av unghästar är så jobbigt. Jag som knappt kört en hästtransport i hela mitt liv, jag börjar kunna det här. Krypande växer erfarenheterna på sig. Galishimo är otroligt lätt att lasta in i transporten, det är inte läskigt överhuvudtaget.  Han stod stilla där inne i ca 8 timmar utan något som helst knussel. När vi stannade för att checka läget med honom så spetsade han glatt öronen och såg ut att fråga:
"Vad gör ni? Är vi hemma snart?"

Efter klockan 23 på kvällen hade jag installerat honom i hans sjukbox. Jag hade hittat hö och portionerat ut det i små påsar fördelade över dagen. Jag hade lagt in extra spån och fixat vatten. Jag gick med honom i tio minuter på natten för att ge bra blodflöde till det skadade benet. Han såg ganska nöjd ut, ändå. När han stod där och åt för sig själv. Nu är det slut på lösdriften. Nu börjar ett nytt liv. Nu ska han börja stå på box som en riktig häst och gå in i stall på kvällarna. Inte leva lösdriftsliv med en flock utomhus dygnet runt, och sova när han vill i en ligghall. Det gör ont att ta ifrån honom hans "naturliga livsstil" men han kommer ändå inte att få gå på lösdrift på flera månader, då han blir vallad av en annan unghäst där. Jag vågar inte lämna honom där om jag inte vet att han inte kan stå stilla och vila den fot som blivit skadad.  Det är dags att prova något nytt. Morgonrutiner. Mockning. Täcken. In och utsläpp. Ja. Vi testar. Och ser.

Hem och sova. Upp tidigt i morgon igen. Sista arbetsdagen i morgon innan semester. Jag är fruktansvärt trött. Jag måste till stallet innan och mocka sjukboxen och gå med honom i tio minuter igen. Jag måste orka det. Men det går. Allt går. Sedan börjar semestern. Jag är fruktansvärt mentalt trött och nu väntar en rehabtid med rehabträning på Galishimo. Det går. Allt går.