En liten pust


Alltså. Jag har inte kontroll på mitt humör. Alls. Det lever sitt eget liv. Efter en jättejobbig morgon, och under en jättejobbig arbetsdag, så insåg jag att jag faktiskt inte fixar att vara på jobbet i åtta timmar. Jag kan bara inte koncentrera mig. Jag är för ledsen. Jag krisar verkligen. Jag tog en lunch med fina Angelica som lyssnade tålmodigt på mina argument om varför livet är över. Det hjälpte för stunden, men långt ifrån helt.

Jag tog ut mina allra sista extratimmar och skyndade mig hem så snart jag kunde. Och grät. Och grät. Och grät. I badkaret. I min ensamhet. Och ynklighet. Jag kände den här riktiga djupa formen av självömkande, och den riktiga sorgen över "Känslan Av Samhörighet" som gått förlorad. Jag hör inte ihop med någon. Jag står helt själv. Och det känns för jävligt.

Samtidigt ser jag ingen annan utväg just nu. Än att stå ensam.

Så jag grät och grät. Och kom plötsligt på att

"Jajustja. Jag har inte cyklat med min racercykel på två år. Den måste vara väldigt dammig."

Vilket för övrigt var en väldigt otippad tanke som poppade upp.

Så jag hämtar cykelutrustningen från den kartong som låg längst in i förrådet. Jag plockar fram min fruktansvärt dammiga racercykel som ser mer död än levande ut. Jag blåser lite på den och leder den till närmaste bensinmack för att få de platta urblåsta hjulen pumpade.

Ja. Sedan var det bara att cykla på. Ensam. Precis perfekt tajmat mellan två tunga regnskurar. Precis som med mig då. Cyklar i solen mellan två tunga gråtskurar.

Och det var... trevligt. Ja. Trevligt.

Som om något bara blåste in lite liv i mig.

En liten pust.





.

Kommentarer

  1. Angelica19 juli 2013 kl. 23:14

    Tack för sällskapet :-) *försöker blåsa bort lite mer elände*

    SvaraRadera
  2. Markus20 juli 2013 kl. 11:49

    Bra att nåt blåste lite liv i dig :) Superfina foton också!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer