Med lite tur så...

Galishimos båda uppfödare började avresan till min ort klockan tolv på natten och de levererade bil med dragkrok, samt en stor, luftig och stabil hästtransport. Mitt i natten stod de där och beräknade resrutten som om det var den naturligaste saken i världen, att de skulle hjälpa till.

En tjej från grannstallet mötte mig också på stallplanen. Mitt i natten.
"Du måste ju ha fika med dig!" log hon varmt.
Hon gav mig en hel kasse med flera flaskor lokavatten, mackor med ost och gurka inlindade i bakplåtspapper, hemgjorda chokladbollar, och godis. Hon log entusiastiskt mot mig och sa
"Det här kommer ju att bli jbra! Galishimo är ju duktig. Se till att äta och vila när du kan, bara!" '

Och så fick jag en stor kram och varma lyckönskningar. Mitt i natten.

Klockan två på natten stapplar Galishimo över stallgolvet på tre ben. Hjärtat brister en smula av att se honom ha så svårt att gå. Sommarnatten är lugn och fridfull och Galishimos kompisar gnäggar efter honom. Han ställer sig vid rampen till hästtransporten och ser nästan förvirrad ut.
"Vad nu? Får jag inte gå till mina kompisar?" undrar han och vänder sig om.

"Nej, du ska -på tre ben- halta dig in i transporten och sedan ska du stå där. Du ska åka ett okänt antal mil, utan smärtlindring, tills vi hittar en klinik som kan söva ned dig och ge dig den operation du behöver." tänkte jag.

Sedan så sa vi åt honom att gå in i transporten. På tre ben. Och med ett blodigt bandage. Han gick in utan större knussel. Underbaraste fina hästen. Han såg så liten ut. Så liten och söt.

Jag låg i baksätet i bilen och försökte sova och uppfödarna turades om att köra mil efter mil.
Umeå kunde inte ta emot oss... Sundsvall då? Nej inte de heller... Hudiksvall? JA!

I nästan 50 mil får Galishimo skumpa runt där bak i transporten, innan vi backar ut honom på Hudiksvalls djursjukhus. Han verkar varm och omtumlad av resan. Men lydig och uppmärksam. Han vill så gärna göra rätt. Jag vandrar runt med honom och han följer lydigt med. Han vägs, de rakar det skadade bakbenet och ger honom lugnande sprutor.
"Hur gick det här till, egentligen?" undrade veterinären nyfiket.
"Jag var inte med... men troligen har han snubblat över en skottkärra och sedan sparkat åt den."
Veterinären höjde på ögonbrynet.
"Ja. Unghästar... du vet..." försökte jag. Lite urskuldrande sådär.

Någon timme senare blir han sövd och opererad. De försöker förklara att det inte bara blivit skador i artären utan även i ytliga böjsenan, djupa böjsenan och även kotsenbenet är skadat. Men skadorna är inte så jättefarliga. Största faran är risken för infektion, just nu.

Det här går att laga.

Galishimo går att laga.

Med lite tur så...

Han får inte transporteras hem ännu. Inte i morgon heller. De måste se hur skadan artar sig efter operationen. Jag kände oron och tårarna bubbla under huden inför att lämna honom men han får det nog bra med de lugna och trevliga veterinärerna. Veterinärerna var unga kvinnor och de verkade gilla honom.

"Så söt han är!" sa en av dem, spontant.

Han får det nog bra där.

Sedan åkte vi 50 mil tillbaka till Västerbotten. 50 mil bort från Galishimo.

.

.