Man behöver inte orka

Jag skakar i benen och blundar. Galishimos blod rinner över stallgolvet. Han är drogad och ser inte ut att lida. Men jag lider. Jag blundar och stryker honom monotont över pannan. Sedan tittar jag igen och ser den lilla strilen blod från benet och hur pölen blivit ännu större. Veterinären vandrar runt, kliver över blodet för att inte få blodiga skor. Janne hållet stadigt fast Galishimo och Ida assisterar där det behövs. Blodfläckarna blir fler och fler och de kliver över och runtom. Och vad gör jag? Blundar och gråter, igentligen inget annat.
"Jag orkar inte stå kvar, jag måste gå..." Mumlar jag mellan snor och tårar och går it, går därifrån, begraver ansiktet i händerna. Jag kan gå. Jag måste inte orka. De andra orkar åt mig. De pratar och fixar och klappar.
"Det här händer. Det här händer." Tänker jag. Jag vandrar runt och ringer lite samtal och när jag kommer tillbaka håller golvet på att spolas från blod och Janne busar lite med Galishimo.
"Jag kan inte hjälpa dig mer än så här. Han behöver åka till en klinik för operation, så snart det bara går. Han måste till Sundsvall, kanske Uppsala. Snabbt."

Galishimo lägger sig i boxen och jag lägger mig bredvid. Maggie hjälper mig med transporten. Jag behöver inte orka göra det själv.


Kommentarer

  1. Markus22 juli 2013 kl. 22:28

    Neej...varför måste detta hända dig nu... :( Styrkekram!!

    SvaraRadera
  2. Anonym23 juli 2013 kl. 13:19

    Hej !

    Lovar att alla vi som läser med intresse om Dig och Din Fine Galishimo önskar o tänker på att operationen ska gå bra! Att ni snart är hemma igen!
    Mi(Skelleftebo)

    SvaraRadera
  3. Katarina Bildström24 juli 2013 kl. 23:48

    Hej Markus och Mi!
    Det är helt otroligt vad många som bryr sig om Galishimo. Jag blir så glad! Tack för ert stöd!

    SvaraRadera
  4. Markus25 juli 2013 kl. 02:14

    ....och dig Katarina, kom ihåg det!!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer