Träning med Galishimo

 

 
Träningen med Galishimo gick jättebra. Galishimo skötte sig kanonfint. Han är ju lite ostadig i formen men vi hittar alltid rätt knappar emellanåt. Vi tränade även galopp och han skötte sig underbart. Underbara fina häst. Bästa hästen i världen. Jag sa bara "Galopp" till honom och så höll jag fast mig och han galopperade fint och taktfast dit jag styrde honom. Varv på varv. Så lydigt och fint. Jag var så stolt att jag ville spricka. Här galopperar jag runt, på honom! Som jag ridit in själv. Men tränaren grimagerade illa åt mig på slutet.

Det är ett litet problem att jag är grymt osäker och måste samla mig innan varje övning. Varje ny grej skapar en oroskänsla hos mig. Jag kan inte hjälpa det. Det tar tvärstopp och antingen gör jag övningen fel eller så stannar jag och vill göra den i skritt, först. Så fort vi ska göra något nytt så blir jag lite ställd.




"Why are you so mentally blocked?! Why dont you just change the exercises as i tell you?! Why do you not respond?! Are you like this in other aspects of your life? Just blocking out, like this?!"

Jag blev ställd igen av hans kommentar. Jag såg hur irriterad han var på mig, nästan lite nedlåtande. Jag visste inte vad jag skulle svara. Vad svarar man? Vad svarar jag?
"Det är så här jag är just nu. Det går över med repetition." sa jag på engelska.
"BUT WHY?! Where do this come from?!" sa han irriterat och lade till:
"You are acting really strange!"

"Jag vet inte exakt men det går över med repetition." sa jag igen. På jättedålig engelska. Med lite pipig röst som man får sådär när man är lite rädd men försöker dölja det. Han köpte inte svaret. Jag såg det i blicken på honom. Jag ledde ut Galishimo sedan och kände mig nere. Men Galishimo skötte sig ju utmärkt och vi gör ju framsteg. Det är bara det att jag känner mig dum, efteråt. För Galishimos skull så är ju de här träningspassen kanonbra.



"Du är inte hel ännu. Du behöver bygga upp dig, bara."

sa mamma i telefonen. Jag höll på att börja gråta igen, när jag ringde henne från bilen.

"Du är inte hel ännu. Det är därför det är så svårt för dig. Men det blir ju bättre sedan."

sa hon igen.


Kommentarer

  1. Anonym22 juli 2013 kl. 11:07

    Men åh vad jag känner igen mig, jag är lika dan. Jag har ridit för en herre vars namn jag inte skall nämna här som är brutalt ärlig på gott och ont. Ibland mer ont. Jag hittade en annan tränare sedan, som byggt upp mitt självförtroende, peppat och levererat kritik på ett konstruktivt sätt. Det har säkert tagit längre tid, men skillnaden är att jag inte gråtit efter varje träning att jag istället varit glad och peppad och lycklig.Nu har hon flyttat 40 mil härifrån, tyvärr. Bara du vet vad som är bäst för dig men det finns ju tränare som inte blir irriterade och sura, jag tror mer på den pedagogiken. Kram Eva

    SvaraRadera
  2. Angelica22 juli 2013 kl. 13:33

    Mja, han kanske är duktig den där tränaren men jag tycker han verkar otrevlig. Det är fullt möjligt att vara ärlig utan att vara nedlåtande. Jag tycker du förtjänar bättre än så.
    Men hejja vad duktiga ni är! :)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer