Fågelungen

Jag lutar mig tillbaka och andas ut. Klockan är snart tolv på natten och jag har troligen hittat en person att följa mig och hämta Galishimo. När det nu blir av. Det känns lite jobbigt att hämta honom. Jag vill mer än gärna lämna kvar honom där på kliniken. Han kan få stanna bland alla professionella veterinärer och assistenter som vet vad dom gör. Han kan få bo där en månad. Och bara bli perfekt omskött. Av dom som kan det där.

Jag har ingen erfarenhet av skador och sårvård och bandage-pill och hälsostatus. Jag vill bara lämna bort honom där han får den allra bästa vård som går att erbjuda. Tänk om jag missar om han får feber eller får en infektion eller om jag missförstår något, när han kommer hem... Tänk om jag bandagerar för hårt så att syretillförseln stryps och såret blir värre eller om jag bandagerar för lätt, så att allt bara lossnar och trasslar in sig i benen på honom.

Just nu är jag väldigt tveksam om jag ens kan någonting om hästar över huvudtaget.

Det känns ju som att jag kommer hem med en fågelunge när det blir dags. En sån där fågelunge som kan gå sönder för ingenting.

Men han är ju min fågelunge. Han hör ju hemma hos mig.
.